Domare och polismän jobbar inte på ackord

KOLUMNISTER

Hur var det? frågade jag min oäkta hustru, när jag om aftonen mötte henne vid järnvägsstationen.

Hon hade varit i Paris över dagen. Hennes bäste vän sedan barndomsåren i Växjö hade begravts i Svenska kyrkan på rue Médéric.

"Jodå", sa hon, "det var okej. Alla var där. Utom liket."

Begravning utan huvudpersonen!? Vad hade hänt?

Hon berättade vad som kunde ha varit handlingen i en charmig men besynnerlig novell.

Hennes kompis Gösta Claesson hade som 20-åring i 60-talets tidiga år flyttat till Paris. Han ville bli konstnär. Han blev det. Han lyckades både med oljemålningar och designuppdrag. Romantiskt hade han ett klassiskt liv i kosmopolitiska konstnärskretsar. Han blev parisare på riktigt. He made it.

Nu var det nyårsnatten. Gösta firade den med sina vänner, klanen Amiar, berber och kabyler, ursprungsbefolkningen i Algeriet. Klanhövdingen Mohand driver Bar Tabac de la Poste i Montmartre. Han hade hängt upp skylten Fermé, stängt. Baren var festlokal för bara hans 50 familjemedlemmar och den glade gamängen från Växjö.

En lillebror i familjen drack för mycket. "Gå hem med dig!" manade hövdingen. Klockan var tre. På trottoaren höjdes tonen mellan bröderna. Polisstationen låg snett över gatan. Två poliser lyssnade.

Aha, tänkte poliserna, ÄNTLIGEN DAGS FÖR BONUS!

Vid nyårstimmen hade en ny polisförordning trätt i kraft. Förordningen föranstaltade flitpoäng för polismän som inte bara hänger på stationen, utan ingriper vid befarad brottslighet och med nolltolerans forslar misstänkta orosstiftare till den nyinrättade akutdomstolen, där utslag kommer direkt och på löpande band.

Polisen ingrep med extra frenesi. Det handlade ju om invandrare. Lillebror greps, Mohand slank under stålpersiennen tillbaka in till familjefesten.

Flitpoäng stod på spel. Polismännen tillkallade förstärkning. I det ögonblick då Mohands syster efter nattarbete med sin bebis på armen äntligen skulle ansluta sig till kalaset öppnades bardörren på glänt.

Då - bingo! - säkrade en polisman sin bonus. Genom springan slängde han in en tårgasgranat.

Dagstidningen Liberation har rekonstruerat händelsen: alla i lokalen fick andningssvårigheter. Jag såg dem, berättade ett vittne, komma ut hostande och hukande. Värst var det för klanens åldriga moder, för de minsta barnen och för svensken. Det var bisarrt, fortsatte hon. 25 poliser fanns utanför baren. De hjälpte inte de värst drabbade eller bad om ursäkt för sitt övergrepp. De gjorde ingenting. De bara hängde.

Dock fördes Mohand och hans lillebror till den nya nattdomstolen. De dömdes till två månaders fängelse villkorligt för motstånd mot polisman.

"Jaha", tänkte Gösta medan han i morgontimmen vandrade några kvarter mot sitt hem, "det är sådant som händer i mitt Paris."

Gösta nådde inte ända fram. Död segnade han ner i sin trappa. Han hade, konstaterade läkare, drabbats av en massiv hjärtinfarkt - inte särskilt konstigt för en konstnär i 60-årsåldern. Men vid obduktionen hittades spår av tårgas.

Tårgas?! Vad hade den äldre, välklädde mannen varit med om? Obducent och utredare blev misstänksamma. Nyårsnattens tumult nystades upp baklänges, samtidigt som Göstas familj och vänner förberedde begravningen.

Frågetecknen blev många. Tårgas innehåller toxin som kan utlösa hjärtattack - hade poliserna i sin klumpighet hjälpt den på traven? Hade de visat överdrivet nit, därför att de ville leva upp till den nya lag som trätt i kraft någon timme tidigare? Hur mycket dikterades av rasism?

Frågetecknen måste rätas ut innan kroppen kan komma i jorden. Det går inte fort. Jag kollade i går - Gösta ligger fortfarande kvar i bårhuset. Begravningen blev udda. Hans syskon sjöng psalmer och konstnärsvännerna prisade sin kompis men de visste inte var de skulle fästa blicken, när ingen kista fanns.

"Det var varmt och högtidligt", sa min oäkta när vi bilade hem från järnvägsstationen. "Synd att Gösta själv inte fick vara med."

"Ja", sa jag och sökte efter en sens moral i episoden, "och det lär oss att snabba ryck är bra i många lägen. Men domare ska inte bli ackordsarbetare och polismän som jagar flitpoäng kan bli för heta på gröten."

Staffan Heimerson