Kvinnorna som gör pengar på sina svek

KOLUMNISTER

Självfallet är jag medveten om att det följande inte är en feministisk fråga. Men jag är nyfiken på om - och i så fall hur - frågan kan bedömas ur ett feministiskt perspektiv.

Det gäller två kvinnor som de senaste veckorna funnits i pub-licistiskt strålkastarljus.

Den ena är Rebecca Loos, den 26-åriga holländska pr-kvinnan som skaffade sig 1) sina fifteen minutes of fame genom att under några nätter i Madrid vara älskarinna till David Beckham och, 2) sina femton miljoner kronor i arvode för att i en presskampanj berätta om sin kärleksaffär och om den gifte fotbollsidolens otrohet.

Hennes handlande är skamligt bortom det fattbara, även om Vecko-Revyns kvinnliga chefredaktör placerar det under rubriken Veckans Bragd och tycker att det var strongt "att avslöja den otrogna knullpellen".

Vänsterprassel är per definition en risky business. Det ska inte göras ännu mera riskabelt av att en av parterna bryter mot otrohetens regel nummer 1: diskretion. Diskretionen får inte äventyras av hämndlystnad och girighet.

Låt mig försäkra: en man skulle aldrig bära sig åt som Loos. Delvis beror detta på marknaden; det finns inte efterfrågan på berättelser om pojkars vänsterprassel. De är ointressanta. Detta i sin tur har en strukturell förklaring.

Generaliserat ligger det till så här. Killar knullar snygga hårfrisörskor. Tjejer knullar makt och kändisar. Sex är inte nog. Hade för Loos pengar varit nog kunde hon - som en hederlig hora - bett att få pengar i handen utan att ta omvägen via News of the World.

Den andra är Cecilia Gyllenhammar von Krusenstjerna, en 42-årig rikemansdotter som påbörjat en litterär karriär med att i nyckelromanen "En spricka i kristallen" skildra sin berömda familjs vardagstrivialiteter.

Det är naturligtvis inget ont i litterära försök. Hon kan inte förmenas rätten att använda sitt kända familjenamn för att fått sitt alster antaget av en förläggare. Hon är själv oskyldig till att massmedier i sin celebritetsjakt och sitt nyckelhålstittande springer benen av sig för att ge hennes bok himlastormande publicitet. Det är banalt men inte förbjudet att skildra sin barn- och ungdom som olyckliga. I barnuppfostran är vi många föräldrar som (utan att det behövs litterär framställning) vet att vi inte helt har lyckats.

Författarinnan skildrar sin mamma som iskall. Pappan har kärlekshistorier utanför äktenskapet. Morfar var tyrann och mormor hade karl vid sidan om.

Vad som är sant i detta vet jag inte. Och vem bryr sig? Det hon skriver är utomordentligt privat. Allmänintresset ska vara obefintligt.

Intressant är däremot att författarinnan med den så tragiska ungdomen gör sin skildring utifrån den bortskämda barnungens situation.

Det behövdes från min sida inte mycket av reporterinsats för att finna att den iskalla mamman var den som skyndade till för att hjälpa författarinnan, när denna fött ett barn och tyckte att livet var tungt.

Jag har också förstått, att den oförstådda författarinnan av sin ekonomiskt starke pappa försetts med lämpliga lyor och våningar att sitta och tjura i. När senast Östermalmsvåningen i ett nytt äktenskap med fler barn ansågs för trång fanns plötsligt en villa i Stocksund köpt för hennes räkning. Hennes sannolikt begåvade make har små chanser att bidra ekonomiskt, ty han befinner i sig i en bransch, dokumentärfilmarens, där honorar är lika sällsynta som små.

Författarinnan och hennes trebarnsfamilj har i åratals i huvudsak levt på vad som i kungliga och andra förnäma kretsar kallas apanage. Pappas kulor.

Om Gyllenhammar von Krusenstjerna mitt i sitt framkörda och privilegierade liv ändå är så olycklig, ska hon då inte få skildra det?

Svar: Nej. Precis som Loos ägnar hon sig åt svek och brist på diskretion. Sannolikt vill hon illa mot människor som velat henne väl. I sin omtanke och generositet har föräldrarna inte handlat i ont uppsåt.

Gyllenhammar von Krusen-stjerna säljer sig för pengar. Därigenom är även hennes handlande skamligt bortom det fattbara.

Gärningar som fröken Loos och fru Gyllenhammar von Krusenstjernas riskerar att ge prostitution ett dåligt namn.

Staffan Heimerson