För Amerika har det gått åt helvete

KOLUMNISTER

Låt oss först vara överens om följande: Alla muslimer är inte terrorister. Okej?

Bra! Låt oss då också vara överens om detta: Alla amerikaner är inte sociopatiska, pornografiskt sadistiska, odisciplinerade, amoraliska nöjes-torterare.

Ja, jag medger, bilderna från Abu Ghraib-fängelset går inte att komma ifrån. Det finns inget försvar för soldaternas beteende. Det ska inte bagatelliseras eller trivialiseras med att "i krig sker förfärliga ting" eller att "det rör sig om några få ruttna äpplen i korgen".

Bilderna - åååh, dessa härliga digitalkameror och den moderna tidens möjlighet att på e-mejl vitt och snabbt sprida deras innehåll! - röjer amerikanska soldaters svinaktiga, rasistiska beteende. För en gångs skull har en bild sagt mera än tusen ord. De unga soldaterna poserar som vore de på fotosafari eller på grisfest på Mallorca. Deras kroppsspråk visar att de ser sina arabiska fångar som Untermenschen. Det var inte rätta sättet, som det heter bland militärer, att vinna hjärtan och själar.

Inte ens om bilderna varit propagandamaterial från Usama bin Ladin hade de kunnat ge en vidrigare bild av Amerika. Måtte fähundarna ställas inför krigsrätt. Måtte den högst upp i kommadokedjan, försvarsminister Rumsfeld, genast avgå; det är gängse sätt att i politik och ämbetsutövning visa att man tar ansvar.

Med detta sagt är det för mig, som gillar Amerika, viktigt att tillägga:

Det var av idealistiska skäl Amerika gick in i Irak. Det ville störta en despot, befria en befolkning och resolut lägga grunden för demokrati i landet och för en förnyelse i stora delar av Mellanöstern. Apatin skulle brytas och det allmänt rådande tyrannisystemet urholkas. (Samt oljetillförsel till västvärlden säkras. Ryck inte på axlarna åt det argumentet - Sverige är en del av det EU som förbrukar lika mycket olja som USA men självt, till skillnad från USA, knappast alls producerar någon.)

Som moralisk och demokratisk ledfyr är Amerika efter Abu Ghraib en förbrukad faktor; det är som om det kastat massförstörelsevapen i ansiktet på sig självt. Araber och muslimer tycker sig mera än någonsin kunna beskriva landet som arrogant, dekadent och hycklande.

Dess prestige i övriga världen är också sargad. Demoniseringen av allt amerikanskt är den mest förenande kraften över jorden. Den är intensiv som trettiotalets antisemitism.

Se på vår egen svenska opinion. Jag är tillräckligt gammal för att ha egna minnen från den tiden och jag har läst modern historia - och jo: USA är bland svenskar i dag mera avskytt än Hitler och nazismen var 1943-44.

Dock kan president Bushs och hans neokonservativa rådgivares plan på att exportera frihet och demokrati till Mellanöstern fortfarande i slutänden gå i lås.

Den 1 juli tar irakierna genom en övergångsregering i väntan på fria val hand om sitt dagliga liv och sin framtid. Vad händer?

I den nordliga tred-jedelen av landet har kurderna - äntligen! - ett eget land som autonomt ska leva ihop med de andra folk- och religionsgruppernas landsdelar. Kurderna tänker inte äventyra sin frihet och demokrati genom politiskt oförstånd eller inbördeskrig.

I den sydliga tredjedelen finns den tidigare förtryckta majoriteten, shiamuslimerna. De är traditionalister, inte utpräglade demokrater. De har interna uppgörelser med en fundamentalistisk hetsporre. Men med garanterat självbestämmande kommer de att samarbeta med kurderna.

I den situationen får tredjedelen i mitten, sunnimuslimerna, ur vilken Saddamklanen, baathpartiet och revolutionsgarden sprang fram, svårt att än en gång dominera.

Det är mera logik än önsketänkande att därför göra prognosen: för Amerika har det gått åt helvete. Men för Irak kommer det att gå bra. Det skulle ju vara överraskande om irakier - ensamma av alla folkgrupper på jorden - inte skulle vilja leva i en demokrati.

Bilderna av den uniformsklädda menige Lynndie England i fängelsekorridoren med nakna fångar kan knappast få irakier att längta efter Saddam Husseins brutalitet. Inte ens om bilderna varit propagandamaterial från Usama bin Ladin hade de kunnat ge en vidrigare bild av Amerika.

Staffan Heimerson