Oacceptabelt att skriva om historien

KOLUMNISTER

Jag var några år bosatt i Wien. Av österrikarna lärde jag mig vad offer är. Det är praktiskt att vara offer. Att vara offer står för något upphöjt. Offret är bytet. Om offer är det synd.

Visserligen vet vi att Hitler var född österrikare och som konstmålare i Wien mejslade ut sina perversa politiska idéer. Miljoner österrikare jublade när Hitler gjort sig till tyskarnas Führer och med pansar rullade in i Wien. Ingen protest hördes när han anslöt landet till Nazityskland. Entusiastiskt gjorde sig österrikarna kvitt sitt kulturella och intellektuella liv. Det skickades till judeutrotning i Auschwitz.

Skuldkänslor? Eftertanke?

Icke. Från andra världskrigets slut har österrikarna lärt sig att säga: "Hitler trampade på vår självständighet. Vi var nazismens första offer."

Med teaterrekvisitans speglar och rök har de lyckats. De joddlande österrikarna var inga r i k t i g a nassar. Det var mera som "Sound of Music".

Fler prövar på tricket. Två nya fall:

1) På D-day 6 juni i år fanns tyske förbundskanslern Schröder på Normandies stränder. Han förkunnade, att den amerikansk-brittiska invasionen 1944 inneburit att inte bara belgare, fransmän, holländare och danskar befriades från nazitysk ockupation. "Även vi tyskar

b e f r i a d e s."

Halleluja, alla var vi offer. Låt oss sluta tala om skuld.

I sin fräckhet har Schröder en poäng. I Tyskland har tre generationer enbart efterkrigserfarenhet med moderna tankar och ett berömvärt pedantiskt förhållande till demokrati. Dagens tyskar är oskyldiga till Hitlers ogärningar. De ska inte dras med en destruktiv skuldbörda.

Men därifrån till att aktivt skriva om historien är ett stort och oacceptabelt steg. Våldsmän och våldsoffer är inte samma sak. Det vore att ha Orwells "Djurfarmen" med dess nyspråk som manual: sanning är lögn, frihet är slaveri.

2) Fransmännen gick lika långt, när de förra veckan firade 60-årsdagen av Paris befrielse. Fransk statlig tv och landets tidningar tjatade om att fransmännen befriade sig själva från ett fyra år långt nazityskt ok. Befrielsen kom - o nej, inte tack vare de allierades landstigning i Normandie och deras offensiv norrut mot Rhen. Den kom genom ett veckolångt uppror i den franska huvudstaden.

Myten har odlats ända sedan befrielsekvällen den 26 augusti 1944. När general de Gaulle i Paris rådhus tillkännagav "Paris våldfört! Paris sönderslaget! Paris gjort till en martyr! Men Paris befriat! Befriat av egen kraft." Bilden av La Resistance, motståndsrörelsen, formades: bred, stark och folkligt förankrad.

Så var det inte. Fransmännen hade villigt samarbetat med ockupationsmakten sedan Hitlers styrkor snabbt kört över deras krigsmakt. Premiärministerns hustru hördes säga: "Eftersom Hitler är starkast är det bäst att ge efter för honom." Churchill erbjöd Frankrike union för att britterna skulle kunna försvara fransmännen som vore de ett. Då hördes i

Nationalförsamlingen: "Det är bättre att vara en naziprovins än en brittisk besittning."

Vichyregimen var medlöpare. För att hålla Frankrike behövde Hitler bara 30 000 soldater. Utan betänkligheter lämnade fransmännen ut judiska barn till nazisterna.

Den hedervärde de Gaulle tryckte i London med en patetiskt liten opposition. La Resistance inom Frankrike har glorifierats i filmer. Men före dagen D inskränkte sig motståndsrörelsen i Paris till 600 personer. När amerikanerna 1943 använde Sicilien som språngbräda för Europas befrielse såg de ett propagandasvärde i att La Resistance ingick. Men den franska invasionsbataljonen bestod nästan enbart av nordafrikanska araber. Det fanns inga vita fransmän att ta till.

President Roosevelt ville skona Frankrike från en allierad ockupation och istället inrangera landet bland segermakterna. Medan tyskarna befann sig på flykt ur Paris slussade därför general Eisenhower i tre Shermanstridsvagnar och elva pansarbilar, framför sina egna avancerande soldater, in en fransk styrka i stadens hjärta. Det var bra för fransk självkänsla.

Men - österrikare som offer, fransmän som befriare är magstark historierevision. I en parafras säger jag: Sanningen är fredens första offer.

Staffan Heimerson