Därför blåser det motvind för svenskarna ute i världen

KOLUMNISTER

Så bra svenskar en gång i tiden gjorde ifrån sig på den internationella arenan!

Nej, inte i hockey eller golf utan i storpolitik och humanitära insatser. Detta slog mig, när jag hade begravt mig i förordet till "The Siege of Budapest: One Hundred Days in World War II" av Kristián Ungváry. I centrum står den belägrade befolkningen i Ungerns huvudstad 1944-45 - kluven mellan önskan eller fruktan. Några önskade att de vidriga nazisterna måtte hålla stånd, andra att de vidriga kommunisterna skulle bryta igenom.

Förordet är skrivet av den ungerskfödde historikern John Lukacs. Jag läste: "Sporrad av påtryckningar från president Roosevelt, Sveriges konung och påven Pius XII gav den ungerske riksföreståndaren Horthy order om att stoppa deportationerna av judar." En sida senare skildrar han hur neutrala länder fått till stånd en sorts protektorat:

"Den svenska regeringen (och den modige Raoul Wallenberg) kungjorde att ungerska judar som bodde i speciellt utsedda hus stod under dess beskydd."

Det fanns alltså en era, då svenskar betydde något på den internationella arenan. Wallenberg följdes efter kriget av Folke Bernadotte i Israel-Palestina-konflikten och i femtiotalets slut av Dag Hammarskjöld som FN:s generalsekreterare.

Men nu?! Lyssna. Det är dånande tyst om Sverige och svenskar.

I veckan var jag i Stockholm bjuden på ett diplomatkalas. Jag lyssnade mig till en lista över svensk frustration och svenska fiaskon:

lSven Hirdman, som under en evighet var Sveriges ambassadör i Moskva, sågs både som lämplig och given att bli EU:s särskilde representant i Moldavien. Nobbades emellertid av EU-länderna med motiveringen: "Han lyder ryssarna för mycket."

lPierre Schori, som varit Sveriges ambassadör i FN, skulle bli FN:s prokonsul i Kosovo. Men i amerikanska ögon saknade Schori trovärdighet. (Som tröstpris har FN gett honom ett uppdrag i sargade Elfenbenskusten).

lHans Dahlgren, som är näst hösta hönset i utrikesdepartementet, är av Rosenbad nominerad som högsta chef i UNHCR, FN:s flyktingskommissariat, ett av världsorganisationens få oantastliga organ. Men, lyder insidertipset, han får inte jobbet. Det finns fem konkurrenter - med minst lika goda kvalifikationer och med bättre backning än Göran Perssons.

lOlof Palme ville ett år på åttiotalet när han kände sig nerkörd i politiken ha UNHCR-jobbet. En intensiv lobbying gjordes. Även den misslyckades.

lGöran Persson själv siktar på chefskapet i FN:s ekonomiska utvecklingsorgan UNDP. Responsen hittills är brutal: "Glöm det!" Lika fruktlös var hans kampanj för att efterträda Romano Prodi som EU-president.

Dyster bild. Sverige reducerat. Det svenska stålet biter inte.

Finns inga ljuspunkter i mörkret? Jo.

lJan Eliasson blir ordförande i FN:s generalförsamling. Big deal - tills jag erinrar mig att det är en post som tillsätts på ett rullande schema; alla länder får den förr eller senare. Finns det förresten någon som kommer ihåg namnet på dagens ordförande? Jaså inte. (Rätt svar: Ghana).

lInga-Britt Ahlenius, den mest hedervärda av svenska ämbetsmän - det är hon som pekar på korruptionen i svensk politik och förvaltning - får sannolikt titeln FN:s undergeneralsekretare och blir chef för FN:s revisionsorgan. En seger för Persson? Inte. Persson såg hennes omutliga effektivitet som besvärande och motade bort henne från Riksrevisonsverket. På en annons i The Economist hittade Ahlenius då posten att bygga upp revisionen i Kosovo. Där har amerikanerna observerat hennes briljans. Ska vi gissa att Persson gnisslar tänder.

Varför blåser det i övrigt sådan motvind för svenskar på det internationella fältet? Det givna svaret lyder: Vi håller på "fel" sida i de flesta konflikter. Med automatik blir vi därmed reducerade och isolerade. Vi erbjuds inte ens statistroller.

Än sen då. Det gör väl det samma? Nja. Huvudroller på den internationella scenen är bra för självkänslan (fråga norrmän och finnar). Det betyder lika mycket som att Saab tillverkar bilar i Trollhättan och att vårt fotbollslandslag tar sig till VM. Det är sårande att inte duga.

Och nu ska ni se på fan, att när Rom väljer ny påve så blir inte heller det en svensk.

Staffan Heimerson