Snart smäller det på Balkan - igen

KOLUMNISTER

Snart smäller det på Balkan igen. Av det bekymret är ingen intresserad - trots att just de här novemberdagarna för precis tio år sedan fick Jugoslaviens sönderslitningsprocess sin "lösning".

Amerika hade hösten 1995 tröttnat på europeisk viljelöshet och valhänthet i att få slut på serien barbariska krig på Balkan. Under de fyra föregående åren hade Serbien i tur och ordning överfallit Kosovo, Slovenien, Kroatien och Bosniens muslimer. Kroatien i sin tur hade överfallit Bosnien. Kroatien hade också fördrivit tiotusentals serber från deras hembygder. Sarajevo hade legat under serbiskt bombardemang i tre år. Massakern på 8000 muslimska pojkar och män i Srebernica åsågs passivt av FN och EU-länderna. Den upprörde den amerikanska allmänheten och tvingade president Clinton till handling.

Parterna kallades den 1 november 1995 till en militärbas i Dayton, Ohio, USA. I tre hela veckor grillades den serbiske kommunistfascisten Milosevic, kroaternas skränigt nationalistiske ledare Tudjman och muslimernas ledande politiker Izetbegovic i vad som framställdes som frivilliga förhandlingar.

På plats fanns det amerikanska utrikesdepartementets ångvält Richard Holbrooke och svensken Carl Bildt, som tidigare på året utsetts till EU:s fredsmäklare.

Deras förhandlingsmetod var mera piska än morot. Holbrooke och Bildt skrev var sin bok om de nervpressande veckorna. Just den här dagen för tio år sedan, den 12 november misströstade Holbrooke: "Vi insåg nu att varje ny karta som parterna ritade upp skulle bli värre än deras tidigare." Bildt skrev om dagen därpå att han "var fast besluten att inte acceptera erbjudandet som Hög Representant, ett uppdrag som det rådde så delade meningar om".

Men ur den hopplösa Daytonsörjan växte fram ett avtal (och Bildt blev den Höge Representanten).

På sitt sätt blev bra. Det muslimska Bosnien räddades undan förintelse. Sarajevo är åter en levande stad. Slovenien är ett dynamiskt EU-land. Kroatien förhandlar om sitt medlemskap. Serbien har civiliserat sig och dess regering lämnat över Milosevic till krigsförbrytardomstolen i Haag.

Men den som följer Balkans utveckling ser moln torna upp sig. Daytonavtalet botade inte smitthärdarna, plåstrade bara över dem.

Holbrooke var medveten om gränslinjer som var "raw with open wounds".

Bildt var mera optimistisk: "Vi måste alla lära av Bosnien."

Lära av Bosnien? Vi vet att Milosevic var nöjd med kompromisser som underminerade centralmakten i Sarajevo. Nöjd var också kroaten Tudjman. Bosnien blev i praktiken tre kantoner, majoritetens, muslimernas äkta Bosnien. I öster och norr isolerar sig Bosniens serbiska befolkning bakom sina skyhöga gränser. I väster finns kroater som hellre markerar tillhörighet till Kroatien än till Bosnien.

Muslimen president Izetbegovic var i Dayton osäker på om han gjort rätt när han skrev på Daytonavtalet. "Detta är kanske inte en rättvis fred. Men det är mera än en fortsättning på kriget."

Vad tycker Bildt nu? Jag åt middag med honom i Stockholm för någon vecka sedan och hade tillfälle att fråga. "Grunddragen var bra", svarade Bildt.

"Men inte detaljerna."

Kosovo - provinsen där redan 1987 den serbiska terrorn inletts - fanns inte med i Daytonavtalet. Men 1999 ingrep Nato för att stoppa Milosevics etniska rensning på den nittioprocentiga befolkningsmajoriteten, albanerna.

Albanerna räddades. En FN:s prokonsul har lett området i sex år. Albaner har tagit hämnd på serber när de kunnat. Albanska banditer har människohandel och narkotikasmuggling som huvudsyssla.

Nu diskuteras Kosovofrågan av FN:s säkerhetsråd. Status quo är en omöjlighet. Albanerna vägrar att än en gång underkastas serberna. De ansluts inte till Albanien. FN kan bara ge Kosovo självständighet.

Om vi säger grattis Kosovoborna för att de får ett eget land håller vi samtidigt inne gratulationerna till grannskapet.

Ty serbchauvinisterna i Republika Srpska (serbkantonen i Bosnien) kan befogat säga: "När FN låter albaner bryta sig ur Serbien ska inget hindra serber att bryta sig ur Bosnien."

Snart smäller det. Det ska bli intressant att se om Europa ännu en gång står viljelöst lamslaget.

Staffan Heimerson