Jag vill inte stå upp för Victoria

KOLUMNISTER

Hade det inte varit för Idrottsgalan i måndags hade jag fortsatt att vara en ljummen republikan. Med tonvikt på ljummen.

Frågan om monarki kontra republik har inte hetsat upp mig vare sig konstitutionellt, moraliskt eller ur rättvise- och avundsjukesynpunkt. Kostnadsfrågan har inte fått mig indignerad; utgiften är en bagatell jämfört med Botniabanan eller en firmafest på Systembolaget.

Det är klart, att jag tyckt att rådande system är fjantigt. Men med lärdom ur historien visste jag, att förändringar av statsskick bara sker i blodbad. Det önskade jag inte.

Än mera visste jag, att en övergång till republik skulle föda en orgie i politiskt tjafs. Jag följde ett sådant spektakel på plats i Australien för några år sedan. Vem skulle bli president? En sosse eller en borgare? En kvinna naturligtvis - men ur folkrörelse eller näringsliv? Eller en allmänt populär person som gjort något gott eller vunnit "Farmen"?

Skulle vi mentalt överleva intellektuella petitioner på DN Debatt och partibabbel i "Agenda"? Och ungdomen måste väl vara representerad bland kandidaterna. Och invandrarna. Och sen skulle det ändå bli Ulrica Messing.

Men på Idrottsgalan i Globen blev jag het antimonarkist. Över högtalarsystemet anmodades den middagsätande publiken om 2400 personer att resa sig, därför att kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip behagade infinna sig i lokalen åtföljda av Säpo, hovmarskalk och andra märkliga personer.

Jag är hyfsat gammal och borgerligt uppfostrad och uppför mig gärna hövligt i de flesta sammanhang. "When in Rome do like the Romans do". Och kanske var det bra motion att före kalvmedaljongerna resa sig från sittande ställning.

Men nu i Globen - inte bli behandlad som betalande publik eller hedersgäst eller medborgare utan så utmanande bli hanterad som u n d e r s å t e!

Kommenderad att resa mig! För två kungabarn!

Galan var ju inte ens ägnad kungabarnen. Det här var Tony Rickardssons kväll. Och Kajsa Bergqvists och Kenny Bräcks och Susanne Sjöholms och Kristin Kaspersens och imitatören Erlandssons och Anja Pärsons och Jihdes och orkesterns och Arne Hegerfors och Jerrings och Tommy Wahlgrens.

Skulle det göras ett stå upp, vore det för dem - och helst spontant och inte på befallning.

Efter denna prövning fann jag senare i veckan, att jag nu ansluter mig till vad en arbetsförmedlare i Umeå, Ann Svanberg, skrev, när hon framförde sin briljanta idé i Aftonbladet: medborgarna ska kunna gå ur monarkin.

Det skulle bli precis som det blev 1951, då vi äntligen gav oss rätten att gå ur statskyrkan. De som ville bli kvar blev det och fick betala för sina präster och för altarljus, nattvardsvin och oblat.

Nu - de som vill vara undersåtar betalar för sin trosriktning, för prinsessor och kronor, slott och jakter, racerbåtar och Rivieravillor.

Inga bittra känslor. Man är med eller går ur. Jag är naturligtvis inte med i kyrkan. Jag arbetar inte för den. Men jag motarbetar den inte och jag kan uppföra mig väl, när jag träffar Koskinen.

Likadant med hovet. Jag tycker kungen personligen är grabbig och schyst (drottningen däremot ger mig eksem och ungarna har jag ingen åsikt om). Men det han står för, översåteri - och det jag kommenderades att stå upp för - är motbjudande ålderdomligt och efterblivet.

I mitt sinne, alltså, monarkin ut.

Men vad i stället? Med traditionell republik blir ju presidenten bara en variant på den vanliga sortens sosse - generaldirektör för ett verk.

Sannolikt behöver vi en president lika lite som en kung. Statschefens uppgifter är ringa.

Talmannen kan lika väl som en kung eller president öppna riksmötet. De viktiga utrikesbesöken ska alltid ledas av statsministern och behöver han hjälp får väl reklambyrån Rikta återuppväckas. Landshövdingar kan vid invigningar klippa de blågula banden. Slotten kan städas av riksantikvarien. Svensk damtidning kan få presstöd.

Idrottsgalan är festlig nog med Ulf Adelsohn, Lill-Babs och Nalle Rosenstake på plats.

Ner med både kungen och presidenten!

"Kommenderad att resa mig! För två kungabarn!

Staffan Heimerson