Ledarna räcker lång näsa åt Bush

KOLUMNISTER

Världens krishärdar, kollisionerna mellan öst och väst, finns undantagslöst i den muslimska världen. Palestina och Kashmir, Iran och Irak, Darfur, Afghanistan, Tjetjenien, Uzbekistan.

Eller?

Jag förutser ett scenbyte. Räkna med Latinamerika.

Räkna med rackartyg i Venezuela, Bolivia och Kuba. Deras ledare räcker lång näsa åt Bush och Amerika, åt västvärlden och dess politik.

Bolivias nyvalde president, den förste ur landets ursprungsbefolkning, indianerna, den 46-årige Evo Morales, säger ord som får Washingtons narkotikabekämpare att flyga i luften:

"Länge leva coca" Yankee go home! Jag ska bli Bushs värsta mardröm! Och se till att jag nomineras för Nobels fredspris. Då slutar gringos (amerikanerna) att tjafsa och hota oss."

Med coca menas på spanska

inte kokain. Det menas kokabuske eller kokablad, vilket i Sydamerikas högland används som en stimulantia. Det har tuggats koka i 5000 år. Men naturligtvis är koka också råvaran till kokain. Högt på Amerikas agenda står att bekämpa kokainhantering. Jihad mot narkotika.

Morales har ett ljuvligt ansikte och klär sig i häpnadsväckande randiga tröjor. Han spelar trumpet. Han var lamaherde innan han blev kokaböndernas facklige ledare, är folklig bortom det vanliga och kan bli en populist av klassiska sydamerikanska mått: en som ger löften och dyrkas. En ny Juan Peron.

Den andra beprövade ledartypen i Sydamerika har varit caudillon, hövdingen, sprungen ur militär karriär. I ny tappning finns han som Hugo Chávez, Venezuelas 51-årige president. Överste Chávez kör inte hårdför Pinochet-stil. I stället sänder han varje vecka sitt eget populära insändarprogram "Hallå Presidenten" i tv, där han lovar guld och gröna skogar och vet hur man retar västvärlden. Senast gav han sitt stöd åt förändring av de brittiska Falklandsöarnas status ute i Sydatlanten:

"Mr Blair, återställ Malvinas till Argentina! Dra åt helsicke, Tony Blair! Ni är Hitlers (läs: Bushs) viktigaste allierade."

Morales och Chávez sov dagen då lektionen "Hur man vinner vänner och inflytande i västvärlden" gavs. Det gör dem det samma. De vill göra intryck på latinamerikansk hemmaplan - men också i tredje världens mest hårdnackat antivästliga länder.

Båda har Kubas evige Fidel Castro som ideologisk gudfader. Dessa tre säger sig utgöra Godhetens axel, en parafras på president Bushs benämning på Nordkorea, Iran och Irak: Ondskans axel.

Godhetens axel har en obalans: Chávez och Morales ska respekteras. Båda är folkvalda. Den 79-årige Castro, däremot, är sedan 46 år tillbaka diktator och (van)styr sin ö med järnhand. Kubanerna har ont om både mat och frihet. Han har sin Gulag för politiska motståndare. Havanna förfaller.

Men Castro är för sydamerikaner en karismatisk utmanare. De gillar hans slogan:

"Krig mot amerikanerna är mitt sanna öde!"

Chávez tillber Castro och ger honom nästan gratis Venezuelas alltför svavelhaltiga olja. Morales gjorde sin första utlandsresa till Kuba och kallar Castro el comandante, befälhavaren.

Chávez, som ohämmat är antisemit, knyter band med Iran. Han har bjudit in palestinska Hamas ledarskap. Irans president Ahmadinejad flyger om några månader till Castro för att tacka för att Kuba röstade emot Internationella atomenergiorganets fördömande Iran-rapport.

Den demokratiskt valde Chávez är något nytt i den amerikanska hemisfären. Bush i Washington ser honom som en fara - inte för att han ska sluta sälja Amerika olja utan för att han ska hälla bensin på de antiamerikanska lågorna på kontinenten.

Långt in i åttiotalet var de flesta sydamerikanska länder råa diktaturer och hade tyst stöd av Washington. Övergången till demokrati kom till stor del tack vare president Carters arbete för mänskliga rättigheter. Kuba är nu den enda diktaturen. De flesta av de viktigare länderna, Chile, Brasilien, Uruguay och Argentina, har regimer som både är socialdemokratiska och har goda relationer med Amerika.

Det kan ändra sig.

Staffan Heimerson