Lycka till, otäcka terrorist!

KOLUMNISTER

Hopplösa fall?

Nja. Vi har statistiken på vår sida, när vi säger: ”En gång brottsling, alltid brottsling.” Redan den som lagförts bara en enda gång löper 25 procents risk att inom tre år ha ställt till det för sig och vara tillbaka i fängelse. Och när han blivit återfallsförbrytare accelererar riskerna: den som varit i fängelse tio gånger har mindre än 1 chans på 5 att inte åka in igen.

Det är därför ordet f å n g v å r d är en oxymoron. Det finns – som i begreppen ”öppen hemlighet” och i ”grym välvilja” – en uppenbar motsättning mellan orden fånge och vård. Vad än fångar får, inte är det vård. ”Vården” omöjliggör deras fortsatta liv.

Men jag var i Tyskland i veckan och råkade resa genom Karlsruhe, när en fånge – äntligen – fick en schyst chans till återinträde i förbundsrepublikens mittfåra och i ett normalt liv.

Fången var den nu 57-åriga Brigitte Mohnhaupt. Hon var en vänstercelebritet i den terroridoliserande 68-generationen. Hon var filosofistuderande vid universitetet i München, när militant radikalism lockade henne att ansluta sig till Baader-Meinhof-ligan och andra generationen av den blodbesudlade Röda armé-fraktionen. Hon använde tidsandans vokabulär och såg sig som ”gerillasoldat” och ingick i Kommando Siegfried Hausner. Tillsammans med Christian Klar planerade hon rader av attentat, bland annat mordet på bankmannen Jürgen Ponto och kidnappningen och mordet på den tyske näringslivsordföranden Hanns-Martin Schleyer.

Med raketvapen var hon med om att beskjuta en domstolslokal. När hennes kommando börjat samarbeta med palestinska befrielsekämpar var hon med om att iscensätta en flygkapning, som slutade i Mogadishu med att piloten sköts till döds.

Hon kallades Tysklands farligaste kvinna. En elvaårig brottskarriär bröts, när hon greps 1982. För delaktighet i nio mord och nio mordförsök, sprängattentat och en flygplanskapning dömdes hon till livstids fängelse.

Drivkraften bakom gärningarna var leninistisk revolutionsromantik och elitistisk hybris – ett försök att med terrorhandlingar skrämma det demokratiska dåvarande Västtyskland till underkastelse. Luddigt sa revolutionärerna, att ”de ville gottgöra vad deras föräldrageneration ställt till med genom att inte bilda front mot nazismen”.

Tyskland vacklade. Men föll inte. Och i sin demokratiska mogenhet visade rättsstaten i veckan sin tro på att även de mest arroganta och förtappade människor ska ha en andra chans. Mohnhaupt släpptes ur kvinnofängelset i Aichach.

Vad jag fäste mig vid i Mohnhaupts hemstad Karlsruhe, dit hon nu återvänt, var med vilken föredömlig noggrannhet hennes återinträde i det fria livet gjordes.

I all fångvård (även den svenska) borde en lista prickas av med åtgärder som minskar den frisläpptes risk till återfall: Väntar en bostad henne? Mohnhaupt har en våning fixad och kan dessutom bo hos sin mördarkollega Christian Klars mamma.

Finns det jobb? Ja, hon blir kontorist på en fabrik som tillverkar bildelar och som drivs av sonen till en gammal väninna.

Får hon pengar? Tysk socialhjälp är förpliktigad att ge bostad, kläder och teve medan hon kommer i gång med livet.

Är hon redo för friheten? Under fängelsetiden fick hon, under bevakning, öva sig i att åka modern tunnelbana, hantera den bankomat som var okänd i hennes gamla liv samt handla för pengar (det är euro nu, det var D-mark, när hon åkte in).

Protesterna mot hennes benådning var få och stillsamma. ”Men”, skrev en tidning, ”smärtan finns kvar. Tyskland skulle från vänsterterroristen vilja höra ett ord om politisk omvändelse – och gärna ett ’förlåt mig!’ också. Själv skulle jag gärna vilja se att

v å r d i fångvård bär frukt, om de fem elementen bostad och jobb, pengar och förberedelse samt någon att ty sig till uppfylls.

Så lycka till, otäcka gamla terrorist!

Staffan Heimerson