Öppna dörrar är bättre än stängda

KOLUMNISTER

London är världens stad. Mer än någonsin.

Den är bättre i dag än den var på den tiden jag bodde där.

Det var The Swinging Sixties. Storbritannien var ”Europas sjuke man”. Vare sig materiellt eller mentalt var landet moderniserat. Den lättsinniga stämningen var en speedad reaktion på insikten: ”Vi är som Rom före undergången. Vi lirar violin medan staden står i brand.”

Det fanns inkrökthet, klasstänkande och homofobi, en lättja och ett accepterat fylleri på arbetsplatserna efter lunch. Britterna tappade självförtroende av att jämföras med tyskarna, som förlorat kriget men åstadkommit Das deutsche Wirtschaftswunder.

I mindervärdeskomplex begravde britterna sig i nostalgiska minnesbilder. Kubb och paraply över armen. Ljummen pilsner på snuskiga pubar. Konstiga herrklubbar for members only. Rolls Royce och drottningen i hatt på Ascot.

Man kunde tro att Monty Python gjorde parodi på Bertie Wooster.

London var frånåkt. Men staden tog sig i kragen. Med hjälp av reformistiska politiker (först Thatcher, sedan Blair) kom modernisering. Klassamhället bröts upp. Det ersattes av meritokrati. Till väsentlig del är detta den välsignade invandringens förtjänst. ”Den ökade invandringen”, noterade nyligen samhällskritikern A A Gill, ”belyste vilken pinsamt, trångsynt, provinsiellt tidsfördriv klasstänkande hade blivit – som folkdanslag. Bara i pilsnerfilmer och på teve kunde det överleva.” Överklassigheten markerades av sättet att tala. ”Till och med drottningen har glidit ner på snobbskalan – och hennes barnbarn pratar ett klasslöst, utslätat ungdomsspråk. Kanske retar detta dramapedagoger. Men det innebär, att vi bedöms efter v a d vi säger, inte på vilket sätt.”

Öppenheten mot invandrare har en lång historia i London.

Öppenhet – och brist på den – är en svidande aktuell fråga, när den franske presidenten Sarkozy om tre veckor tar över ordförandeskapet i EU. Han vill att alla medlemsländer, inklusive Sverige, ska acceptera hårdare regler för asylsökande och binda sig vid ett effektivare deporteringssystem.

Sarkozy borde göra vad jag gjorde, när jag nu var tillbaka i London: åka till Brick Lane och studera invandrarhistoria.

Brick Lane är en smal, vindlande gata genom East End. I 1700-talets början slog sig religiösa flyktingar, 50 000 protestantiska hugenotter från det katolska Frankrike, ner där. De gjorde sig kända som mästervävare. Men gnället över dem då påminner om gnäll i Landskrona: ”De talar ju inte ens landets språk.”

När hugenotterna assimilerats och flyttat till burgnare kvarter, togs Brick Lane över av irländare på flykt undan potatissvälten. Det gick dem väl. Men klagomålen på dem på 1830-talet klingade LO-mässiga: ”Med sina låga löner tar de jobben från oss.”

Från 1880 blev Brick Lane hem för åtskilliga av de två miljoner judar som drevs ut ur Ryssland. Dessa blev hantverkare och skräddare, senare köpmän. Även dessa utsattes för förtal: ”De håller ihop, äter konstig mat och pratar sitt eget språk.”

Judarna gjorde klassresan in i det engelska samhället. På 1950-talet började Brick Lanes tomma hus fyllas av invandrare från Bangladesh. Det som genom sekler först kallats ”Lilla Frankrike” och senare ”ghetto” går i dag under namnet ”Banglatown”. Det finns gatskyltar i sanskrit. Halalbanker sköter transfereringar till fosterlandet. Från välhållna restauranger hörs sugande musik.

I Brick Lanes hörn med Fournier Street ligger en hög tegelbyggnad. Hugenotterna hade byggt den som kyrka. Den var senare synagoga. Nu är den moské.

Snacka om lyckad återvinning. Det är en värld som attraherar vita yuppies och bohemer.

På dubbeldäckaren bort från Brick Lane fick jag plats intill en blond flicka i nedre tjugoårsåldern. Vi pratades vid. Hon arbetade på Starbucks coffee och hyrde lägenhet av en indier på Brick Lane.

Hon hette Karolina och tyckte livet var bra. Inte ett spår längtade hon tillbaka till Trollhättan.

Där ser ni: öppna dörrar är bättre än stängda.