Att strunta i Nato är ett hot mot vår säkerhet

KOLUMNISTER

”Konflikter”, sa i veckan Frankrikes president Sarkozy, ”ska lösas med diplomati. Men diplomati kan inte existera utan att det finns militär styrka att backa upp den.”

Som en logisk följd av sitt resonemang kungjorde Sarkozy att hans land återansluter sig till Natos militära kommando. (General de Gaulle hade 1966 i antiamerikansk yra gått ur).

Sarkozys resonemang borde ha återverkningar på Sveriges besynnerliga försvarspolitik, där ju alliansfrihet är en närmast religiös dogm och medborgarna sätter sin kollektiva antiamerikanism före sin säkerhet.

Sarkozy höll ett tv-tal efter att ha publicerat en vitbok om Frankrikes framtida försvar och fransmännen fick klart för sig: I dag finns inget sakskäl att förbli utanför Nato. Det handlar inte bara om att få in Frankrike i Nato. Det handlar lika mycket om att få in Nato i Europa.

Sarkozy sa: ”Jag vill att alliansen ska vara mera europeisk – hur ska den kunna vara det om inte Frankrike är med?”

Skulle vi inte kunna få höra den sortens ord i Sverige? Finna, som Sarkozy, ett rationellt sätt att b å d e rusta ner (han sparkar 18 procent av sin militära personal, stoppar stridsplan och örlogsskepp i malpåse) o c h stärka sin säkerhet genom att modernisera och att tillhöra en försvarsallians. Det är det som kallas en vinn-vinn-situation.

Nato (North Atlantic Treaty Organization) har funnits sedan 1949. Det har varit en hörnsten i skapandet och bibehållandet av det moderna och demokratiska Europa. De ursprungliga medlemmarna var Förenta staterna och Storbritannien.

Sverige var välkommet. Men vi höll oss för näsan. I stället för att följa ordspråket ”eniga vi stå, söndrade vi falla”, sa vi ”bra karl reder sig själv”. Vi tänkte: Vi stod neutrala under andra världskriget. Det gynnade vår ekonomi. Vi var också fångar i vänsterns kålsuparteori: Sovjet eller Amerika, det är samma skit. Inte förrän med Anna Lindh som utrikesminister konstaterades: ”neutraliteten är död”.

Vi har inte ändrat oss. Vi har inte ersatt neutralitet med en annan dogm. Vi svävar i limbo. När en försvarsutredning avlämnar en rapport säger den – politiskt korrekt – att klimatförändringar är största hotet mot oss.

Vi ändrade oss inte, när Sydeuropas högerdiktaturer fallit och Warszawapaktens länder efter kommunismens kollaps nästan mangrant sökt sig till Nato.

Räkna. 26 länder. Alla utom två är europeiska. Det är länder som vi möter i EM-fotboll, tävlar mot i Melodifestivalen, gör affärer med och turistar i. Grannar och bröder. Men vi svenskar vill inte, om den stora olyckan krig drabbar vår kontinent, försvara oss tillsammans med dem.

Strax blir Nato ännu större: Kroatien och Albanien kommer med nästa år, Georgien och Ukraina något senare. Alla är med. Utom vi.

Sverige är som mamman som tittade på en exercis med 500 soldater i marsch över kaserngården. Hon sa: ”499 går fel. Det är bara min Kalle som går i takt.” Näsan-i-vädret-attityden grasserar parallellt med att statsminister Reinfeldt systematiskt monterar ner det svenska försvaret. Hans försvarsminister har reducerat sig till en biträdande handelsminister. Hans primära uppgift att sälja familjen Wallenbergs Jas-plan.

Reinfeldt kan säga: ”Snack. A l l a är inte med.” Sant. Inte Österrike; dess grundlag har en paragraf som förbjuder det. Inte Schweiz; det landet är inte bara alliansfritt, dess businessidé är neutralitet. Irland är inte med; det vill inte vara med i samma klubb som England. Finland är inte med; men det är på väg in.

Och Frankrike fann utanförskapet förlegat, oklokt, dyrt och osolidariskt.

Svenska regeringen och riksdagens politiker döljer sig bakom frasen: ”Den nationella opinionen står inte bakom ett medlemskap i Nato.”

Men har någon kollat om opinionen står bakom att Sverige skurit bort sin försvarsförmåga?