Låt folket säga sitt om drogpolitiken

KOLUMNISTER

ZÜRICH.

Om vuxna människor i en folkomröstning säger JA till att heroinister lagligen ska kunna kvittera ut det heroin deras narkotikaberoende kroppar behöver måste väl detta hända i en hippiekoloni i ett koko-land, befolkat av långhåriga radikaler, klädda i flower-power-kläder.

Knappast. Jag mellanlandade i landets största stad och åkte in till centrum för att någon timme sniffa på stämningen.

Det var inte Christiania i Köpenhamn med haschförsäljning i salustånd, heller inte Amsterdam med coffee shops, där ordet coffee står för marijuana.

Jag var i de borgerliga värderingarnas bastion, bankpalatsens, minkpälsarnas och slipsarnas Zürich - i det Schweiz som Oscar Wilde ansåg ”befolkat av enbart teologer och kypare”.

Där sa i söndags - utifrån en strikt konservativ värdering - befolkningen med stark majoritet (68 procent) ja till att heroinister på recept får ut heroin.

Ja-sidan var övertygad om att kriminaliteten minskar, när missbrukarna inte behöver jaga pengar på olaglig väg.

”Vi slipper inbrotten i våra villor”, sa en schweizare medan vi på järnvägsrestaurangen åt den tyskspråkiga landsdelens nationalrätt, Zürcher Geschnetzeltes. (Mycket kaloririk).

Dödsfallen blir färre, när drogintaget sker under mera kontrollerade former. Schweizarna ser problemen som en hygienisk fråga.

Så förnuftigt. Ett sunt konservativt, icke-moraliserande resonemang.

De visade i samma folkomröstning, att de snart också legaliserar cannabisbruk. Förlaget fick stöd av 37 procent. Detta stöd kom från av en befolkning, som är aktivt kristen i större utsträckning än i de flesta andra europeiska länder.

Schweizare brukar ses som traditionsbevarande patrioter och bakåtsträvande. Men i ett land, som är stort som Sverige, finns 600 000 medborgare som vanemässigt rullar en joint eller röker en pipa hasch. Tack vare sitt folkomröstningssystem kan de på allvar diskutera om det är vettigt att dessa ska betraktas och behandlas som kriminella.

”Dessa medborgare”, hade kampanjledaren Beat Aegler sagt, ”visar att du kan arbeta, leva ett anständigt liv och betala din skatt och ändå ägna sig åt cannabis.”

Det sker alltså en avdramatisering av en drog, som tas för nöjes skull. Amerikas förre president Clinton och Storbritanniens oppositionsledare Cameron liksom Sveriges Mona Sahlin, förre justitieministern Bodström och nuvarande finans-ministern Borg har sagt att de rökt den - och de är ju inte bakom flötet.

”Problemets” riktigt vassa punkt ligger vanligen i det l i b e r a l a argumentet: staten ska inte lägga näsan i blöt vad gäller mina personliga vanor - hur jag klär mig, vilka sexuella vanor jag har, med vilka medel jag berusar mig eller vad jag äter. (Då kan den av hälsoskäl rycka min tallrik Zürcher Geschnetzeltes från mig).

Motsatt inställning drivs av Amerika, som ju med helikoptrar, commandosoldater och skjutvapen för ”krig mot narkotikan”. Frontlinjerna går i Colombia, Mexiko och Afghanistan. Kriget har trappat upp priset på kokain och ökat brottsligheten. Amerikanerna fyller fängelser med svarta tonårsgrabbar vars brott varit knarklangning.

Paradoxen: brottsbekämpningen ö k a r laglösheten. Albert Einstein skrev 1921 under förbudstiden mot alkohol ”My First Impression of the U.S.A.”: ”Regeringens prestige har avsevärt sänkts av förbudslagen. Ty inget är mera skadligt för respekten för regeringen och ett lands lagar än att stifta lagar som icke kan upprätthållas. Det är en öppen hemlighet, att den ökade brottsligheten i detta land har ett nära samband med detta.”

Svensk narkotikahantering liknar Amerikas mera än Schweiz konservativa och Hollands liberala. Den svenska hanteringen bygger på verklighetsfrånvaro, trostänkande och social brännmärkning.

Resultat: Vi har i dag fler tunga missbrukare än Holland. Vi har den högsta dödligheten bland tunga missbrukare i hela EU.

Om vi av konservativa eller liberala skäl inte kan göra något åt detta, låt oss göra det av sociala och humana.

Låt oss starta med en folkomröstning.