Vi säger alltid samma sak: Det är Amerikas fel

KOLUMNISTER

Bara den som lider av minnesförlust har missat, att vi alltid säger samma sak:

Ta april 1992. Jag var i Kabul. Ett inbördeskrig, som rasat i två år, gick mot sin kulmen. Stridermellan kommunistiska eftersläntrare, vilka höll makten, och beväpnade grupper ur de flesta av de 40 folkslagen i Afghanistans etniskt brokiga väv.

I ledare och på kultursidor spikades skulden fast: Det är Amerikas fel! Amerikanerna hjälpte mujahedin att under sjuttiotalet driva Röda armén ur landet. Men sedan kom de inte med stöd för återuppbyggnad.

Amerikanerna glömde helt enkelt bort Afghanistan. Jävla jänkar!

Eller ta 1996. Inbördeskriget fortsatte. Ur en folkgrupp, pashtunerna, växte talibanerna fram. Efter ett slag hade de gjort Halal-tv av hela landet och tagit makten i Kabul. Flickorna förbjöds att gå i skola, pojkarna att flyga drake. Männen fick inte raka sig. Kvinnorna gömdes i burka. Mot fotboll, tv och musik rådde förbud.

Naturligtvis var det Amerikas fel.

Under mujahedins krig mot ryssarna tio år tidigare hade de inte förstått att sätta stopp för religiös fundamentalism.

Nu är det dags att vara (efter)klok igen. Amerikanerna befriade Afghanistan från talibanerna hösten 2001. Musiken skruvades

upp. Drakar lyfte mot skyn. Kvinnor tog plats i parlamentet. Flickor fick åter få i skola. Backat av ett FN-mandat åtog sig International Security

Assistance Force att under Natos kommando hjälpa Afghanistans lagliga och demokratiska regering. ISAF vill säkra människors liv och lem, göra vardagen i det primitiva landet drägligare.

Amerikanerna får hjälp av 35 länder med små kontingenter; Sverige är ett av länderna. Bra, va?

Det beror på den du frågar. Fråga mig. Ja, svarar jag. Det är en akt av solidaritet. Vi hjälper Afghanistan på fötter. Det är lika självklart som

att hjälpa tsunamins offer. Men fråga dagens vänsteropportunister.

Svaren blir: Allt är bättre än Amerika. (Underförstått: även talibanerna med deras kvinnosyn).

Krig är alltid ont. Vi har inte där att göra. Värst, svenska soldater riskerar att komma hem i svarta säckar.

I konsekvensens namn: Det är virrigt att ena året klandra amerikanerna för att de inte stannar och nästa för att de gör det.

Mera respektabelt är att peka på att kriget mot talibanerna går uselt.

Talibanerna, som fick så mycket spö i krigets begynnelse, har nu, enligt tankesmedjan International Council on Security and Development, permanent närvaro i 72 procent av Afghanistan. Det har på ett år stärkt sin ställning med 18 procent. Tre av fyra stora vägar som löper in i Kabul är osäkra på grund av talibannärvaro.

Går det bättre, när president Obama i vår drar tillbaka amerikanska trupper från Irak (där de i någon mån vunnit) och skickar 20 000 av dem till Afghanistan? Sannolikt bättre. Men inte bra. Det tillhör visserligen bara mytbildningen, att afghaner aldrig låter sig kuvas. Tvärtom har de praktiskt taget alltid, från Alexander den Store på 300-talet f Kr, dominerats av främmande makter. Landet är ett stenrös i vilket förbindelser knappast upprätthållits från en dal till nästa. Makten finns hos lokala krigsherrar, vilka tack vare opiumodling och handel är väl försörjda med vapen. Alla grupper är flexibla i sina val av allianser; lojalitet säljs som en vara vilken som helst.

Talibanerna skiljer sig inte mycket från folkgruppen ur vilken de är sprungna. Religiositet och hedersbegrepp (skända inte mitt hem, min klan och min bygd) är de samma som alla pashtuners. För miljoner afghaner är talibanerna alls inte bisarra. Rekryteringsbasen är stor.

Kriget kan bli hur långt som helst. Är det skäl för att inte ens försöka upprätthålla en demokratiskt vald statsapparat, lägga grunden förmodernisering och låta flickor gå i skola?

Ska världen svika Afghanistan med den självklarhet som den sviker Zimbabwe, Burma, Kongo, Tibet och Darfur? Och ska medborgarna i just vårt land – som på sjuttiotalet braverade om sin internationella solidaritet – göra det?

Rätt svar: Nej. Nej. Nej.