Dumheten kommer när den är minst önskvärd

KOLUMNISTER

För första gången i mitt liv kör jag raka spåret från Medelhavet till Öresund utan att en enda gång behöva visa passet.

Tills nu har ju Schweiz – utan EU-medlemskap – legat som en bromskloss på vägen. Du utsattes för passkontroll av gamla sorten, när du skulle över S:t Bernardino, S:t Gotthard, S:t Bernhard och allt vad passen heter. Du förlorade flera sekunder. Likadant när du strax före Bodensjön körde ut ur Schweiz och in i Österrike eller Tyskland.

Men nu – som i smyg – har Schweiz anslutit sig till EU:s Schengenavtal. Passen är passé. Samtidigt accepterar Schweiz, som redan har störst proportion invandrare av Europas alla länder, ohindrad arbetskraftsinvandring från alla EU:s 27 stater.

Och när jag kommer fram till Danmark är det vanligaste samtalsämnet: valutan. Danska kronan är knuten till euron. För att hålla uppe kursen måste riksbanken stödköpa DKr. Detta höjer räntan. Allt fler danskar säger därför: ”Vi måste skaffa oss euro på riktigt.”

Redan om ett år blir det folkomröstning i frågan.

Det är som ljuv musik.

1. Ännu ett passfritt land och?...

2. Ännu en stat med den gemensamma valutan.

Europatanken verkar flamma högre än på länge. Allt är frid och fröjd.

Det är vid den tanken vi måste hejda oss. I verkligheten går utvecklingen i motsatt riktning. Europeiska länder visar sin gamla onda 30-talssida av protektionism och nationalism, xenofobi, avglobalisering, inbördes misstroende och isolationism.

Denna dumhet kommer, när den är som minst önskvärd, när den ekonomiska nedgången drabbar alla länder och miljoner ställs arbetslösa.

Skärpt läge borde vässa sinnet. Shakespeare talar i ”King Lear” om ”necessity’s sharp pinch”, nödvändighetens vassa nyp.

Europatanken bygger på samarbete och fri rörlighet. Men nu sitter medlemsländerna och filar på protektionistiska planer. Vår egen Reinfeldt antydde, att han inte ville att svenska stödpengar skulle hamna i annat än svenska händer. Frankrikes president Sarkozy är förbannad på biltillverkaren Peugeot, som kvitterat ut statligt stöd för att överleva men fortsätter att tillverka bilar i Tjeckien. (Av alla länder som pumpar in skattepengar i sin bilindustri finns det inget som tänkt på att det inte längre finns bilköpare. Samma plåtförstörelse pågår nu, som när regeringen på 70-talet skulle rädda varven).

Sällan citerar jag en annan fransk president, Francois Mitterrand, med gillande. Men det är han som sagt: ”Nationalism är krig.”

EU:s styrka är enig front – allra helst om varan är gas och säljaren Vladimir Putin. Men just nu springer Tyskland, Italien och Frankrike bakom ryggen på varandra och vill sluta separatavtal med Gazprom. Angela Merkel och Silvio Berlusconi är så mjuka i ryggen mot Putin att de blir till ingen hjälp om läget kärvar till. Mona Sahlin är inne på samma protektionistiska spelplan, när hon föreslår en nordisk energiunion (som om vi ger fan i EU och är redo att svika våra baltiska EU-grannar).

Protektionismen underminerar den gemensamma marknaden. Den är en politisk blunder och det var en sådan som drog igång den globala depressionen för 80 år sedan. Världshandeln sjönk åren 1929–32 med 60 procent. Både Europas och Amerikas industriproduktion gick ner mer än 35 procent.

Värre. Protektionistiska tankar är drivmedlet för social oro. Sådan inte bara fäller regeringar (som på Island som ju är en ”failed state”, Europas svar på Somalia). De kan snabbt leda till våld.

Ingen del av världen har större anledning att titta på sitt historiska arv och veta var och i vilken världsdel 1900-talets kommunism, nazism och fascism bredde ut sig.