Kolumnister

O-reglering är själva poängen med nätet

Jag korkade upp en flaska champagne och belönade mig för att jag varit inne på konsulatet i Nice och förhandsröstat i EU-valet. Jag var stolt över att jag kommit fram till att rösta rätt.

Det där med champagne var inte lyckat. Champagnebuteljen tittade anklagande på mig. Champagnen var en gåva från en god vän under ett besök i Bryssel. Den blå etiketten med guldtext och en krans med tolv gyllene stjärnor löd:

Champagne. Pierre Peters. Cuvée Parlement Européen. Brut Grand Cru. 750 ml.

EU-parlamentarikerna har tid att varje år utnämna en vingård som årets bästa och sedan får som av en händelse ledamöterna köpa sin champagne till ytterst förmånligt pris. De går likadant till väga när det gäller rödvin, whisky och konjak.

Det är lätt att fälla en cynisk kommentar om detta: Må fan ta mutkolvarna! Eller: Då är det inte bara miljonlönen som lockar EU-parlamentarikerna. De har roligt också.

Men jag avstår. Riksdagsmännens skojarverksamhet i alkoholbranschen är någorlunda harmlös betraktad i perspektiv av vad som sker i andra parlament. Dessutom är jag i bredaste bemärkelse för EU. Det har rivit gränser. Det har säkrat fred. Det har gjort oss förmögnare. Det har gjort oss till bättre människor.

Det var därför jag masade mig till valurnan. På en namnlös valsedel textade jag: Piratpartiet.

Jag röstade på Piratpartiet därför att, inte trots att, det är ett enfrågeparti. En fråga, en enda, räcker för mig de kommande fem åren i Bryssel och Strasbourg. Frågan är: Internets frihet och vår personliga integritet.

Är jag så korkad att jag tror att en enda pirat från Sverige ska kunna säkra dem? Nej. Men jag vet, att med en avvikande svensk röst i EU-parlamentet kommer Brysselkorrespondenterna att sända rapporter om vad odågan Christian Engström ställer till med där nere. Så hålls integritetsfrågan levande.

EU-parlamentets livsluft är regleringar. Det är EU som vill att uppgifter om alla våra telefonsamtal, sms, mejl och nätuppkopplingar ska lagras. Dess tankevärld är hämtad ur George Orwells 1984: Tankepolisen. Krimtänk.

I internetfrågan ska tvärtom en o-reglering vårdas. Det är själva poängen med nätet: den ohämmade nyfikenheten och kreativiteten som föds ur friheten.

Naturligtvis tycker jag att författare och artister ska ha betalt för sitt arbete. Detta går även på internet att lösa. Hindret är skivbolags och bokförlags tendens att se teknologins möjligheter som ett hot och att låta advokater och lobbyister hantera det med krigshandlingar.

Jag tror att det var filosofen Lars Gustafsson som på sin blogg (alla ungdomar har blogg, Gustafsson är bara 73 år) noterade, att i Frankrike på 1700-talet med dess djärva frihetliga idéer svarade den ansvarskännande statsmakten med att fyradubbla antalet censorer. Tryckpressar konfiskerades. Dagens snokande och Ipred-lagar är en variant på denna reaktionära syn: idéflöden ska stoppas och att distributionskanalerna ska stå under myndigheternas kontroll.

Men vad säger jag om pedofilers bruk av nätet som distributionskanal för barnpornografi? Det är klart att det är vidrigt. Samma bilder distribueras dock med vanliga brev. Ska vi i konsekvensens namn riva alla brevlådor och lägga ned Posten?

I den allmänna moralpanikens namn hindras vi också från olagligt spel. Min favoritväninna, en 47-åring, klassad som makthavare, är ursinnig över de svenska myndig-heternas ingrepp på nätet som hindrade henne från att sätta 30 kronor på Euromillionen, en spansk spelverksamhet i vilken hon hade haft chansen att vinna 1,3 miljarder kronor.

Vad är det vi strävar efter? Att bli talibaner?

Bevare mig! Uppnår vi det får jag inte ens fira med ett glas korrupt EU-champagne.

I min förra kolumn skrev jag om Jerevan, som är det arma Armeniens huvudstad, återuppbyggd efter en förödande jordbävning 1988. Flera läsare, alla armenier, har korrigerat mig. I den svåra jordbävningen skonades Jerevan och har inte behövt återuppbyggas. Förlåt mig min blamage.