Det är dags att sluta nedvärdera kineserna

full rulle I kinesiska bilmärket Geelys fabrik existerar ingen lågkonjunktur. Akta för att nedvärdera kinesernas uppfinningsrikedom, varnar Staffan Heimerson.
Foto: MARKUS GUSTAFSSON
full rulle I kinesiska bilmärket Geelys fabrik existerar ingen lågkonjunktur. Akta för att nedvärdera kinesernas uppfinningsrikedom, varnar Staffan Heimerson.
KOLUMNISTER

Sällan har svensk dryghet ­visat upp sig tydligare än i de aktuella affärerna, då kineser ska ta hand om de blågula Saab och Volvo.

En kåsör i Dagens Industri berättar att varumärket Volvo nödtorftigt överlevde övergången till Ford men snart ligger i ruiner om kineserna tar över. Det har varit kris förr också. Han berättar hur en amerikansk lärarinna, när Renault var spekulant på Volvo, slog händerna för pannan i förfäran vid tanken på en fransk Volvo. Dagens Industri hoppas att det kinesiska ägandet inte smittar även lastbilarnas varumärke.

Vad tror dom? Att kineserna tillverkar Volvobilar av bambupinnar?

Kina ska kritiseras, dess kommunistparti för totalitärt styre, brott mot mänskliga rättigheter, förföljelse av Falun Gong och för förtryck av tibetaner och uighurer.

Men nedvärdera inte kinesens flit och pliktkänsla, uppfinningsrikedom, estetik och sinne för business. Då vet ni inget om kineser.

Sverige har en rik historia i att underskatta Ostasiens människor. Som vi skrattade på skolgården i Ängelholm, när vi hörde att japanerna plagierade våra tändstickor och Hasselbladskameran. Kan gulingarna inte hitta på någonting själva? Men vem är det som sedan två generationer tillbaka ger världen dess kameror? I Åtvidaberg satt Gunnar Ericsson på Facit och trodde att hans räknesnurra var den ultimata lösningen medan japparna redan hade den solcellsdrivna digitala räknedosan i handen. 1969 skickade dåvarande Volvochefen Gunnar Engellau en delegation till Japan på spaning. Den rapporterade: Här finns ingenting att lära. Det var just när Toyota kom med bilar som aldrig går sönder.

Jag hade på åttiotalet en kompis som brukade skoja med amerikaner och säga: Vi svenskar spelar tennis och gör bilar bättre än ni amerikaner. Det låter. Några år senare kan jag namnet på en enda svensk tennisspelare och han kommer sällan ens till kvartsfinaler. Bilar ska vi inte tala om. Både Volvo och Saab räddades av amerikaner.

Personbilar ska vi svenskar inte brösta oss över. Jag hade nästan rätt, när jag i åttiotalets slut i tidningen Z skrev, att Volvo blir nittiotalets Trabant. Det konstiga var att Volvo inte teg. En direktör skrev till tidningen och protesterade mot oförskämdheten.

Och Saab? Jag intervjuade nyligen Pehr G Gyllenhammar. Han sa om räddningsaktionerna: Man kan inte behålla bilmärken på känslomässiga grunder. Saab är inte värd att räddas kvar. Saab har funnits i 60 år. Av de åren har Saab gett vinst två år. Går det inte så går det inte.

I Kina finns däremot nytt okonventionellt tänkande. En kinesisk batteritillverkare frågade sig: Vad blir viktigast i framtiden? Jo, bilar som drivs med el. Vi är bra på batterier. Bilingenjörer fixar vi hur lätt som helst.

Den som i dag fnyser åt kineser upprepar tabben vi för fyrtio år sedan gjorde med japaner. Ska vi aldrig skämmas över hur korkade vi är?

FAKTA

Grattis…

… Brigitte Bardot, som fyller 75 år. Hon har visserligen inte åldrats med behag. Ansiktet är skrynkligt, munnen förgrämd men hon är den sista stilikonen vid liv. Tänk så illa det gått för de andra. James Dean körde ihjäl sig. Marilyn Monroe begick självmord. John Lennon mördades. Ingrid Bergman rövades bort av cancer. Marlon Brando ruttnade bort. Personligen minns jag Bardot från en höstkväll i Paris. Bonniers hade sänt mig att studera tidernas bildtidning, Paris Match. Den dagen försökte den då 26-åriga Bardot ta livet av sig. Det vägde mellan liv och död. Redaktionschefen sa: Alla stannar på jobbet tills vi vet. Kypare med silverbrickor bar in ostron och champagne som nattamat. Och hur ska tidningen bli, Monsieur?, frågade jag blygt. 72 sidor extra om hon dör, 36 om hon klarar sig.

Jag läser just nu…

Johan Hakelius Döda vita män.

I svensk litteratur är det mot Jolo, den bästa av alla, journalister ska mätas. Jolo var och Hakelius är anglomaner. Hakelius beskriver bisarra britter lika bra som Jolo. Bättre faktiskt. Jolo var mysig. Men vid Hakelius skildringar skrattar jag så att jag faller ur sängen.