Pappren på bordet borde vara en del av demokratin

KOLUMNISTER

Poängen med Wikileaks läcka, över 91?000 dokument om västerlandets krigföring mot al-Qaida och talibanerna i Afghanistan, är inte avslöjandena. Sådana finns inte – även om det seriösa tyska nyhets­magasinet Der Spiegel på sitt omslag satt rubriken ”Amerikas hemliga krig.”

Hemligt!? Kriget i Afghanistan är, för det första, ett av världens få pågående krig (konkurrensen om krigsrapportering är liten) och är, för det andra, sedan nio år tillbaka det mest omskrivna. Det är knappast ett avslöjande när ett dokument berättar att också civila dödas. Det är definitivt ingen nyhet att Pakistans under­rättelsetjänst, ISI, backar upp talibanerna: Pakistans tvetydiga handlande lärde jag mig ­under min första reportageresa i Afghanistan och jag skrev det då, för 31 år sedan. ISI var maskinen bakom mujahedin, speciellt dess pashtuner. (För den som inser regionens geopolitik, med arvsfienden Indien nästgårds, är det inte märkligt).

Nej, poängen med läckan är att pappren finns där de ska vara. På bordet. Vi kan bläddra i dem och bedöma, uppröras eller gäspa. Pappren på bordet bör vara en del av moderna demokratiers moderna liv. Allmän­heten ska betraktas som myndig.

Det vill vi se mera av. Ju mera vi vet, ju bättre för oss alla. Det var därför upplyftande att läsa signaturen Cnabs förslag på en sajt: ”Ge Nobels fredspris 2010 till internet!”

För att sprida innehållet i handlingar ska det inte, som nu, behövas en whistle blower, en tjallare, en läcka (i det här fallet var det sannolikt den 22-årige amerikanske soldaten Bradley Manning som öppnade kranarna). Med automatik ska regeringar, myndigheter, domstolar, etcetera, lägga ut sina handlingar och dokument på nätet. Men i en rad länder – USA och Sverige till exempel – gör byråkrater och ministrar, biskopar, polismän, diplomater och generaler sig märkvärdiga genom att stämpla HEMLIGT på sina papper.

Jag skulle vilja se den nya modellen – öppenhet, modell Wikileaks som riktar udden mot makten – genast prövas i Sverige. Jag vet ett bra testfall: åtalet för sexbrott mot den 63-årige polismästaren Göran Lindberg i Uppsala, jämställdhetskämpen som var stolt över att kallas Kapten Klänning.

I åtalet mot honom var 400 sidor hemligstämplade. Varför? För att skydda målsägarna, sa tingsrätten.

Det finns mer än namnen på offren i handlingarna. Det finns minst ett kundregister, det polisen fann hos hallicken som ”råkade” falla från en balkong och bryta nacken och som ledde till att Lindberghärvan nystades upp.

Kanske finns också en lista från Säpo med resultat från dess livvaktskydd och dess spaning på säkerhetsrisker. Den listan har i så fall intressanta namn. Den är för het för att släppas. Får vi be om största möjliga ty-s-s-s-t­nad.

Så går snacket i poliskretsar i Uppland. Detta kan vara osant. Men tänk om det är sant! Då anas, 23 år senare, stanken från en ny ”Geijeraffär” och aktuella politiska panikhandlingar får en förklaring.

Det är då vi bara kan hoppas att i något polishus finns en ansvarskännande whistle blower. Var finns en vår tids Leif GW Persson?