Val – och kval

Läs Staffan Heimersons kolumn

KOLUMNISTER

Jag har testat tre tidningars valkompasser, vilka svarar var du står i sakfrågor. De har gett entydigt besked: Du är mera höger än vänster, Heimerson. En har sagt: Du är folkpartist. En annan: moderat. Den tredje: centerpartist.

I princip har kompasserna pekat rätt: jag har frihetliga och borgerliga ideal.

Övergripande tycker jag att regeringen Reinfeldt har gjort ett bra jobb.

Jag vill nog att alliansen ska vinna valet.

Det löser inte problemet: vilket parti ska jag rösta på?

Moderaterna är en omöjlighet. Deras kompetens undanträngs av att många moderater ser ut som och bär sig åt som knoddar.

De är knoddar. Intrycket cementeras av migrationsminister Billström. De första orden på hans hemsida lyder: Mitt uppdrag som migrationsminister är att förändra.

Men så ställs han inför ett praktiskt fall, romernas betryckta läge, och blir uppgiven: Vi kan inte lösa Rumäniens, Bulgariens eller någon annan östeuropeisk stats problem med den romska befolkningens utsatthet genom att de flyttar från de här länderna till andra.

Inte? Hur tror Billström att det kommer sig att det finns så många armenier i Paris, judar i Amerika, assyrier i Södertälje och afghaner i Pakistan?

Svar: de har flyttat och flytt.

Folkpartiet är en annan omöjlighet.

Partiledare Björklunds populism med attacken på muslimer (ja, jag vet att han bara talar om förbud mot burka i skolan) är fiske i sverigedemokraters grumliga vatten. Motsatsen till liberal politik.

Se upp! Snart tar han från oss grabbar rätten att i festliga sammanhang knyta en slips.

Centerpartiet har jag ingen akut motvilja mot, men erinrar mig hur Peter Wolodarski berättade att han genom åren röstat på samtliga borgerliga partier utom Centern. Varför inte Centern? frågade jag. Centern, svarade Dagens Nyheters honnette ledarskribent, har inte gjort upp med sitt bruna förflutna. Den

lovade för tio-femton år sedan en vitbok. Vi väntar fortfarande.

Förstå mitt dilemma. Minimikravet för att ett parti ska få min röst är att partiet åtminstone har en sympatisk framtoning, kan

visa empati. Främlingsfientlighet är aldrig sympatisk. Att klappa till de minsta i vår värld är elakt. Att inte göra upp med sitt förflutna – vare sig nazism eller kommunism – är harkrankt.

Där rök tre borgerliga partier.

De excentriska Fi, V och SD är bortom min horisont.

Socialdemokraterna står långt från mina åsikter om hur ett land ska skötas. Det kan jag leva med och Mona Sahlin verkar sympatisk. Men sossar saknar en trovärdig utrikespolitik. Det är typiskt vänster: att stå vid sidan och glo.

Chris Mullin, ansedd medarbetare i brittiska socialistmagasin som Tribune och New Statesman, har skrivit: Om vänstern fått som den velat skulle general Galtieri fortfarande vara Argentinas president; Milosevic skulle sitta vid makten i Belgrad; Kosovo skulle vara en tom vildmark; Mullah Omar skulle fortfarande vara i Kabul. Sådana partier kan jag inte rösta på.

Kvar blir Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Piratpartiet. Inget av dem passar mig som hand i handske. Men vad ska jag göra?

Kristdemokraterna har arkaiska ståndpunkter i frågor som vi löste för tusen år sedan (eller åtminstone 35) men abortfrågan är, står det i ett uppslagsverk, ett problem som inte är djupt rotat i Sverige. Vid tiden för valet för fyra år sedan körde jag över Öresundsbron. Göran Hägglund utfrågades i radion. Han svarade med humor. Jag tänkte: Humor är en bristvara i Sveriges politiska liv. Jag vill ta vara på den genom att lägga min röst på honom. Inte dumt.

Miljöpartiet är alarmistiskt och livsfientligt. Men kvickhuvudet Johan Norberg har pekat på att Maria Wetterstrand är betydligt liberalare än sitt parti. MP är invandrarvänligt och övervakningsskeptiskt. Hoppingivande.

Piratpartiet fick min röst i det betydelselösa EU-valet. Men i riksdagsvalet är det en bortkastad röst. Ändå tänkbart, ty partiet står upp i en fråga som är livsavgörande för framtiden: stärkt integritetsskydd för individen.

FAKTA

En originell boktitel ...

… fann Per Wästberg till sin tredje memoardel. Han kallar den ”Hemma i världen”.

Bara en invändning.

En bok med titeln Hemma i världen utkom 1992 och nådde viss framgång.

Jag vet. Det var jag som skrev den.

Vaskning ...

… är ett motbjudande missbruk av champagne (du häller ut den för att visa vilken rik bracka du är) liksom skakande och sprutande i samband med idrottssegrar. Min läsare Berry Romerdahl skriver om hur oskicket började: Det var 1967. Amerikanerna Dan Gurney och A J Foyt vann 24-timmars på Le Mans. Foyt var en duktig racerförare men ingen gourmet. Spontant började Gurney att spruta Champagnen på Foyt och sa: Din obildade lurk, du ska i alla fall få smaka. En sed och ett oskick såg dagens ljus.