Kolumn

Staffan Heimerson

Knutna nävar räcker inte – du måste ha en plan också

Himmelska fridens torg, Peking, i juni 1989. En ensam man trotsar stridsvagnarna.
Himmelska fridens torg, Peking, i juni 1989. En ensam man trotsar stridsvagnarna.Foto: Foto: AP
KOLUMNISTER

”Men”, sa vi, en skara reportrar, som den 9 oktober 1981 samlades i närheten av den okände soldatens grav i Kairo, ”det är bara en tillfällig lösning.”

Vi var på plats för Anwar Sadats begravning. Denne egyptiske president hade mördats tre dagar tidigare. Vi hade nåtts av uppgiften att den så beundrade ledaren skulle efterträdas av sin vice president, Hosni Mubarak. Vad visste vi om honom? Inte mycket. En anonym flygmarskalk och partigängare.

Tillfällig? Knappast. Trettio år senare har samme Mubarak makten. Genom fuskval och polisvälde behåller han den. Han vill efterträdas av sin son. Som vore han Farao.

Lösning? Absolut inte. 40 procent av hans befolkning lever på mindre än 15 kronor om dagen. I tron på utveckling och framtid sjunker Egypten som en sten.

Vår analys under Sadats begravning visar att vad gäller Mellanöstern och Nordafrika slår de flesta prognoser fel.

Blir det så nu också? Om Tunisien vet vi att av folkresningen blev ingen revolution, bara övergång från en kleptokrati till ett militärstyre. Om Egypten vet vi alls inte utgången. I lördags såg Kairos gator ut som Himmelska fridens torg i juni 1989 i Peking. Där gick det åt helvete. I går såg Kairo ut som Budapest i november 1956. Där gick det åt helvete. Jag gör nu två icke orimliga prognoser: Det kan bli som Iran hösten 1978. Religionen tar över. Och Mubarak kan gå samma väg som Nicolae Ceausescu i Rumänien julen 1989; presidenten avrättas. Men jag tror inte att någon av de två prognoserna slår in. I stället en tredje: Militären har utan kupp redan tagit över Egypten, folkresningen slås ner, Mubarak slussas om några månader bort från makten. Därefter nya frågetecken.

Naturligtvis är araber inte mindre lämpliga för demokratiska styrelseskick än vi andra.

Demokrati har de senaste 20 åren som en tsunami vällt in över Ostasien, Östeuropa, hela Latinamerika (minus Kuba) och delar av Afrika. Men om arabvärldens befolkningar strävar efter demokrati, vilar det en förbannelse över deras önskan. Av arabvärldens 22 medlemsstater håller bara tre fria, hederliga val: Irak, Palestina och Libanon, det senare har dock genom sin konstitution en odemokratisk metod för regeringsbildning. De andra länderna är entydigt diktaturer under kungar och shejker, despoter och autokrater.

För demokrati krävs mer än fria val. Demokrati är ett stabilt hus med rättsordning, tolerans, ett civilt samhälle och respekt för egendom.

Historien visar: att göra en revolution med happy end är det svåraste som finns. Ta den mest berömda, den ryska 1917. Den muterade på några år till att bli en partimaskin för massmord. Den mest romantikomsusade, den franska revolutionen 1789, förvandlades snabbt till våldsapparat och banande väg för Napoleons kostsamma enpersonsvälde. Min favorit bland filosofer, britten Edmund Burke, som var emot den franska revolutionen, har hävdat att ”människans frihet från yttre tryck beror av hennes förmåga att själv lägga band på sig”.

Det räcker inte med knutna nävar i luften, brända bilar och vrede över brist på mat och jobb. Du måste ha en dröm och en plan. I arabvärlden saknas det som fanns i Östeuropa 1989-91 och i Sydafrika 94: ett civilt tänkande. Det måste finnas embryo till en organisation. Tjeckoslovakien hade genom Vaclav Havel och Charta 77 en vision för vad de i en framtid ville med sitt land. Lech Walesa, fackföreningen Solidarnosc och den polskfödde påven hade i Polen en strategi när makten kom i deras händer. Nelson Mandela och ANC stod generöst för tanken på försoning mellan raserna.

Euforiskt talades det för en vecka sedan om en dominoeffekt, att Berlinsmurens fall och östblockets demokrativåg skulle få en motsvarighet i arabvärlden. Jag varnar: bered er på besvikelse. Sannolikt lyckas de inte. Å andra sidan – förutsägelser slår i Mellanöstern oftast fel.

FAKTA

Jag läser just nu…

... ”Keith och jag” av Ingrid Carlqvist, en bok som presenterar sig som ”en berättelse om utanförskap och rättsröta”. Keith är den deprimerande Skåneraggaren som för 28 år sedan av Jan Guillou räddades ur ett justitiemord. Den delen är bra. Men Carlqvist, en humörfrisk Skånereporter, blandar i vartannat kapitel in sitt eget privatliv. Det blir för mycket tonårskyssar och flickrumsgråt.

Hur många norrmän...

… behövs det för att skruva i en glödlampa? I vart fall färre än det tar att tota ihop en reklamartikel för regeringen. En sådan fanns häromdagen på DN Debatt (alltså inte på betald annonsplats). Sveriges samhällsbygge beundras i omvärlden. Statsfinanserna är goda. Arbetslösheten sjunker. Vi saknar andra samhällens djupa klyftor. Svenskar är jämställda. Barnomsorgen är god. Skatterna har sänkts. Låt oss säga att påståendena är sanna. Men till vem är de riktade? Till högdjuren i Davos? Varför i så fall i DN – och på svenska? Hur som helst kan det inte ha behövs fyra författare – statsminister Reinfeldt,? finansminister Borg, utrikesminister Bildt?och biståndsminister Carlsson – för att komponera skrytvalsen. Ett samtal till Prime hade räckt.

Min varning för Facebook...

… som Big Brother har slagit rot åtminstone i amerikanska Atlanta. Därifrån mejlar Mercy S-W: ”Min 8-åriga grandnieces hetaste julklappsönskan var ’a diary that I can lock with a key’. Det finns moderna barn som vill skriva om sig själva, för sig själva. Det finns hopp, Staffan!”