En fransman ställer svenske kungen och Berlusconi i skuggan

Fransmännens förvåning är äkta: finns i Amerika ingen respekt för höga herrar som Strauss-Kahn?
Foto: REUTERS
Fransmännens förvåning är äkta: finns i Amerika ingen respekt för höga herrar som Strauss-Kahn?
KOLUMNISTER

MONTAUROUX i Provence. Under min köprunda i lördags gjorde jag en opinionsmätning – jag medger: ovetenskaplig – om vad ­fransmän tycker i Fallet ­Dominique Strauss-Kahn.

Blomsterhandlerskan: ”Jag är chockerad.”

Slaktaren sa: ”Sånt skiter jag fullständigt i. Det är inte DSK som ger mig mitt dagliga bröd.”

Apoteksflickan: ”Jag är ­generad över hans beteende.”

Tanten på posten: ”Han är ­bara en gubbe som alla andra.”

På kemtvätten lät det: ”Han har inte burit sig civiliserat åt. En klumpeduns.”

Men bagarens hustru sa: ”Jag tycker inte att tv ska visa de ­förödmjukande bilderna av en man som ännu inte är dömd. ­Alla har rätt till sitt privatliv.”

Det arma Frankrike vrider sig över det Strauss-Kahn ställt till. Det häpnar över amerikansk ­likhet inför lagen. Det ställer sig undrande till att en svart, muslimsk invandraränkas vittnesmål tillmäts sådan respekt. Det ­indigneras över bristen på ­vip-behandling av en tilltänkt socialistisk president.

Inga länder i västvärlden har så svårt att förstå varandra som Frankrike och Amerika. Den franske premiärministern under första världskriget, Georges ­Clemenceau, sa: ”Amerika är den enda nationen i historien vilken mirakulöst gått från barbari till degenerering utan den vanliga intervallen av civilisation.” ­

Amerika har kontrat med att flockas på Louvren och att sjunga ”April in Paris”. Men de har samtidigt stått frågande ­inför fransmäns förekommande flirt med totalitära tankar och fegheten under andra världs­kriget; Eisenhower sa: ”Näst ­dåligt väder har fransmännen vållat mig mera besvär än någon annan faktor.” 

Det är därför inte förvånande med vilken bravur Frankrikes elit stått upp för Strauss-Kahn.  Dominique Moïsi, som har en ­ledande roll i Franska institutet för internationella relationer, noterade: ”Frågan om vad som är fel med Strauss-Kahn har nära nog ersatt frågan om vad som är fel med Förenta staterna.”

Den tidigare kulturministern, socialisten Jack Lang sa sig ha svaret: ”Amerikas rättsväsende är politiserat. Detta är en ­lynchning.”

Fransmännens förvåning är äkta: finns i Amerika ingen respekt för Höga Herrar? Ameri­kaner kvitterar förvåningen. De betänker hur filmregissören ­Polanski av amerikansk domstol dömdes för ­sexuellt umgänge med en 13-årig flicka men i 30 år kunde gömma sig och hyllas ­i Frankrike.

Min förvåning gäller att till ­försvararnas skara sällar sig ­Bernard-Henri Lévy. Denne är – fast i snyggare kostym – lite av vad Vilhelm Moberg en gång var i Sverige: en 62-årig rättstänkare, författare och filosof. Lévy kritiserar den amerikanska domaren för att denne ”levererade Strauss-Kahn till paparazzi med motiveringen att han var ­föremål för rättvisan som alla andra”. Det stämmer. Det är amerikansk ­rättegångsrutin att misstänkta under transport från häkte till domstolslokal har handfängsel. Det är lika för alla, hög som låg, fattig som rik. (Strauss-Kahns kollega på Världsbanken, Paul Wolfowitz, fick sparken, när han befordrade sin älskarinna. Bill Clinton ställdes inför kongressen för att ”förklara” sina sexuella trakasserier mot Paula Jones).

Det är detta som irriterar fransmän – att privilegiesam­hället inte fungerar på andra ­sidan Atlanten.

Problemet för fransmän är, att de både vill äta kakan och inte märka att den försvunnit.

Å ena sidan anses det i den samhällsbärande klassen, speciellt bland presidenter och politiker, obligatoire att ”ha en affär”, en älskare eller en älskarinna. Det är chict att använda sig av institutionen cinq à sept, diskretionens timmar kl 17–19, då den ­besuttne fransmannen sköter sitt privatliv. Presidentens kostnader för älskarinnor debiteras skattebetalarna.

Å andra sidan har Frankrike en press som av tradition låter det privata vara privat.

Allmänhetens brist på insyn ­bäddar för korruption, skandaler och tragedier.

Detta kan vara värt att betänka även i ett konungarike i Norden.

FAKTA

Jag läser just nu ...

… bilderboken ”Trista sevärdheter. 121 platser ovärda en omväg”. Den finurlige ­författaren Johan Tell har med kamera rest i ett Sverige som värst: den ointressanta stugan i Falun, där Carl von ­Linné gifte sig, världens största bandyklubba ­(i Edsbyn) och ­Sallerupsvägen 32 F, här växte Björn Ranelid upp. Rolig. Elak. Bra gå bort­-present.

Miljöpartiet ...

… går ur sin kongress i Karlstad stärkt. Men det är värt att minnas, att partiets aktivister bland 259 motioner hade dessa: nybyggda hus ska ha vita tak. Skafferier ska vara ­obligatoriska i nya hus. Tobak ska bara säljas på recept. Mobiltelefoner bör förbjudas

i kollektivtrafiken. Förbud mot försäljning av kött. Avskaffa ränta och inflation.