Vill vi vara undersåtar?

Prins Carl Philip, Carl XVI Gustaf, kronprinsessan Victoria, prins Daniel och drottning Silvia tar emot folkets jubel.
Foto: Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Prins Carl Philip, Carl XVI Gustaf, kronprinsessan Victoria, prins Daniel och drottning Silvia tar emot folkets jubel.
KOLUMNISTER

För hundra spänn inhandlade jag på Rönnells antikvariat på Birgerjarlsgatan Vilhelm Mobergs 110 sidor långa pamflett ”Därför är jag republikan”, skriven 1955.

Vilken läsning! Vilket språk! Sådan spänst! Vilken argumentation! Sådan aktualitet!

Det slår mig, att i mitt ganska långa liv har republikfrågan varit allvarligt aktuell bara två gånger:

DÅ. 1955 kom Moberg tillbaka från Amerika, där han researchat sin utvandrarsvit och samtidigt levt med den amerikanska jämlikheten. Liberalen Moberg mötte ett Sverige med rättsröta, främst Haijbyskandalen, knuten direkt till kungahuset. Hans ställningstagande var principiellt: han var emot tanken att vi var undersåtar.

Han äcklades av lakejerna och det faktum att alla medborgare inte var lika inför lagen. Han spikade fast, att kungadömet baserades på vidskeplighet, en rest av gammal trolldom.

Det ålåg sålunda ursprungligen konungen ”att i folkets åsyn utöva könsumgänge med fruktbarhetsgudinnan” – ”den äldsta av de kungliga representativa uppgifterna” – för att grödan skulle växa och boskapen föröka sig.

Moberg skojade om kungen som ett ”ambulerande utställningsföremål”. Debatten blev het och liberala ungdomar bildade Republikanska klubben. Men locket lades på när statsminister Erlander sa: ”Jag är republikan men jag vill inte ha republik.”

NU. Läget är det samma som då. Fjanteriet har om möjligt ökat. Republikanska föreningen, som ersatt Klubben, men är en tamkanin. Men för andra gången på 50-60 år diskuterar vi med allvar om inte kungadömet borde ersättas med en republik. Republikanerna låter sig inte tystas med att i opinionsmätningar är kungen fortfarande stark. (60 procent av svenska folket vill behålla monarkin medan 21 procent vill avskaffa den.) Jag har hört statstjänstemän fråga: ”Vad gör vi med Exportrådet?”, som ju är ett kluster för kungafjanteri. Redan Moberg tyckte att vi i stället skulle ”låta oss företrädas av nationella prestationer inom kultur, konst, teknik och industri”. (Aftonbladets legendariske filmkritiker Jurgen Schildt var en gång på 70-talet reporter på en kunglig försäljningsodyssé i Kina. Hans slutomdöme: ”Belägg kungen med exportförbud!”)

Allvarsmän på monarkisidan frågar nu retoriskt vilken form av republik vi föreställer oss. Bara få människor under 40 års ålder vill leva med tanken att om några år ha Victoria och Daniel som vårt statschefspar. De citerar kanske den brittiske premiärministern Lloyd George, som ironiskt sa: ”Statschefen ska utses genom avel och icke genom val.” Den ännu kvickare liberalen Thomas Paine, som tog del både i den amerikanska och franska revolutionen, påpekade: ”Idén med ärftliga lagstiftare är lika absurd som ärftliga matematiker och löjlig som ärftliga hovskalder.”

Det slår mig, att då som nu var det BILDER som stod i centrum för debatten.

Moberg noterade i sin stridsskrift, att den då nioårige Carl-Gustaf ”alltifrån vaggan varit utsatt för en systematisk fotografering som tagit till uppgift att utlämna honom till allmänheten.

Om han ritat en gubbe eller slagit en kullerbytta så har det vidarebefordrats till svenska folket som en riksviktig nyhet.” Han citerar den tidens kungajournalistik, som var lika krypande som dagens: ”Han äter choklad alldeles som en vanlig pilt och är en riktig liten humorist med den ädla karaktär och varma hjärta som kännetecknar alla av furstligt blod.”

Fotograferingen av honom har fortsatt. Men bilderna nu är av nytt slag – i princip lika harmlösa som då men inte i praktiken, då de utsätter kungen för utpressning och förleder honom till lögner.

Det bidrar till att republikanerna får större utrymme än förr. En skribent, Ann Lagerström, har i detalj utarbetat hur en pensionering av kungen skulle kunna gå till.

För att behålla diskussionen på en klar, hederlig nivå – vill vi vara undersåtar? – föreslår jag, att vi begraver porrklubbsbesök och genanta bilder och i stället läser Moberg.

Republikanska föreningen bör nytrycka ”Därför är jag republikan” i jätteupplaga och distribuera den till alla svenskar under 40 år. Jag lägger gärna en grundplåt.

FAKTA

Bästa överraskningen

... på krogsidan i Stockholm är att Godthem på Djurgården hamnat

i nya förfarna krögarhänder. Ingenting har egentligen ändrats – utom att maten är dubbelt så vällagad och tre gånger så god som förr.

Jag läser just nu

... den eminente femtiotalsförfattaren Pär Rådström. Med romanerna ”Greg Bengtsson & kärleken” och ”Ärans portar” bidrog han starkt till min romantiska inställning till journalistik. Den bok jag nu har i handen är ”Mordet. En sörmländsk herrgårdsroman”. Finurlig och träffsäker i sin tidsanda.

Vem ska råna vem

... var frågan jag ställde, när jag i Ystad var sen till ett tåg som skulle ta mig till Malmö. ”Jag köper biljett ombord”, sa jag till konduktören när jag med två sekunders marginal nådde tåget. ”Det kan du inte, då får du betala 800 kronor.” Jag kollade. Jo, Skånes lokaltrafik har avskaffat kontanter ombord. ”Vi vill slippa risken att vår personal rånas.” Okej. Men 800 kronors straff för en 78 kronorsbiljett? Är det inte rån på öppen gata?