Det är dags att befria den sista kolonin

Fixat och klart? Allt avprickat i agendan från Det Stora Engagemangets Era?

Icke.

Jag var just i Madrid och i nyhetsströmmen där simmade jag på ett fall av unfinished business från det sjuttiotal då insamlingsbössorna skramlade utanför Systembolaget, klädseln var palestinasjal och näbbstövlar och det var radical chic att läsa Norrskensflamman och Fib-

Kulturfront.

Jo, mycket har gått Engagemangets väg. Vietnams två halvor förenades och hela landet blev (och förblev) kommunistiskt. Tre länder i södra Europa, Spanien, Portugal och Grekland, befriade sig ur diktatorers grepp och blev demokratiska liberala länder. Kolonialismen drog sin sista suck i Afrika. IB blev ett ökänt begrepp, Säpo kom att misstros. Palestiniernas självständighet seglade upp som den internationella politikens moraliskt mest laddade fråga. Till och med det lilla Östtimor - först koloniserat av Portugal, sedan ockuperat av Indonesien - lyckades i fjol, efter 28 års tyst, enveten och tidvis blodig kamp, att skaffa sig sitt eget land.

Så vad på listan är glömt?

Svar: Polisario.

Poli-vadå? säger ni.

Jag ska friska upp minnet på er om den sista större olösta avkolonialiseringsfrågan, FN:s flathet och vår glömska.

Västsahara är ett stycke land i nordliga Afrika, söder om Marocko, norr om Mauretanien och väster om Algeriet, där Saharas sandöken når fram till Atlantens kust. Det är en 266 000 kvadratkilometer stor längdhoppsgrop. Det var under Francodiktaturens dagar en spansk koloni med få människor men mycket fosfat och kanske också olja.

Bara i Spanien lever då och då frågan om Västsahara vidare. Det hände i veckan: 30 år hade förflutit sedan den sahariska befrielsefrontens gerillakrigare, Polisario, första gången i El Khanga angrep en spansk postering. Spanjorerna värjde sig. Men två år senare avled Franco. Landet gick mot demokrati. Brådstörtat drog sig spanjorerna ur kolonin - och i avkoloniseringens era togs det för givet att invånarna, sahrawier (som är en blandning av berber och araber) skulle få sin självständighet.

Icke. Marocko invaderade. Omvärlden tittade i marken och låtsades inte märka. Polisario gick i landsflykt i Algeriet och utropade därifrån ett eget land. Ett lågskaligt krig pågick i 16 år. Marocko byggde väldiga skyddsvallar mot Polisarios då kanske 15 000 befrielsekrigare.

Västsaharafrågan fascinerade en och annan utomstående; jag försökte ibland följa den både från den algeriska och marockanska fronten. Västsaharas sak var glasklar: gammal koloni skulle ha sin frihet. Ett fåtal idealister i omvärlden engagerade sig: den senare så omtalade Erik Fichtelius skrev ett Tintinliknande seriealbum med titeln "Uppdrag Västsahara". Polisario hade sin "ambassad" i Stockholm.

Sedan trillade det från kartan. Marocko, som är en diktatur light, har bitit sig fast. 200 000 marockaner har (jämför Israel i Palestina) blivit bosättare i Västsahara. FN har lovat en folkomröstning men har i tio-tolv år släpat benen efter sig. Ska bara de 260 000 sahrawierna få rösta, gäller rösträtten de 90 000 flyktingarna?

Sahrawiernas skyddsmakt Algeriet har blivit tokig i sin maktkamp mellan generaler och fundamentalister. Marocko är terrorismdrabbat, men skyddas av USA, därför att det är "en moderat arabnation", och Frankrike, som har kontrakt på Västsaharas oljetillgångar. En kompromissplan finns: Västsahara får viss autonomi. Folkomröstningen ska äga rum tidigast 2008.

Ni ser sveket.

Vad kan göras? Inte mycket. Frihet och självständighet vinns sällan utan en karismatisk och välkänd ledare - typ Indiens Gandhi, Latinamerikas Bolívar, Polens Walesa, Östtimors Ramos Horta och Sydafrikas Mandela. Ibland räcker inte karisma: Tibet är illa ute trots sin Dalai lama.

Men Västsahara? Skamset erkände jag för mig själv, när jag läste tidningarna i Madrid, att jag hade noll koll på Polisario. Finns det en ledare? Vad vill han? Har han ett namn?

Ja. Han heter Mohamed Abdelaziz. Ni skulle inte känna igen hans fejs om jag visade det på bild.

Men är frågan viktig? Ja, självklart. Rätten till självbestämmande är heligt. Kolonier skulle utan undantag bli fria. Markstöld ska beivras.