Vissa lever väldigt länge – andra vill dö med ett brak

KOLUMNISTER

En gammal vän ringde. Vi talade om ditt och datt. Han sa: ”… och hur länge, Staffan, ska du hålla på och jobba?”

Jag svarade: ”Så länge det går. Det är det enda som är riktigt­ kul. Men en dag är det slut. Det löser sig med auto­matik. En stroke. Ett hjärtstillestånd. Eller Big C.”

Han som ringde var den nu 71-årige flickfotografen Siwer Ohlsson – han som på sextiotalet gav utvikningsflickor ett ansikte, men nu specialiserat sig på att skildra mc-tävlingar. Siwer sa: ”Men du har väl en revolver…?”

”En re… vaddå?”, sa jag.

”Du har väl en revolver under huvudkudden. Man ska själv kunna bestämma när livet ska vara slut?”

”Har du en?”

”Jag försökte. Jag gav 9 000 spänn till en gubbe som skulle fixa en puffra. Men han snodde stålarna och köpte knark för dem.”

Ju äldre man blir ju närmre kryper­ tanken på Döden.

I en av Stockholms riktiga lokaltidningar, Mitt i Östermalm, läste jag en enkät på frågan: ”Är du rädd för att bli gammal?” Fem personer, 43 till 64 år, svarade. Tre var rädda. (Dock: mest var det Carema och äldreboende som skrämde dem).

Jag frågade runt i min bekantskapskrets om hur man ville dö. Vanligaste svaret: ”I sömnen – lite­ försiktigt. Bara det går fort.”

Men grannen uppe i backen i min provencalska by, en norrman som för tio år sedan fick veta­ att han hade ett år kvar att leva men sedan­ dess mått som en prins, sa: ”Jag har haft tid att tänka ut bästa­ sättet. En jätte­dos blodförtunnande piller­, femtio minst, en whisky och lite Mozart. Jag oroar mig inte ett dugg.”

Bertil Torekull, stjärnjournalisten och en av mina många gamla chefer, som nyss fyllde 80, var mer sinnlig:

”Jag spelar fortfarande tennis. Jag föreställer mig en match. Jag rusar mot nätet och slår in en vinnande smash på min motståndare – och segnar ner med hjärtstillestånd.”

Inte dumt: livet som game-set-match.

Bättre än Hemingway. Jag tror att det var han som skrev: ”Vad bryr sig en människa om? Få behålla hälsan. Jobba med glädje. Äta och dricka med sina vänner. Ha kul i sängen. Ingenting av detta stämmer in på mig.”

Han sköt sig.

Trots tjafset om medelhavsdiet och motion är det i huvudsak generna­ som avgör om du blir gammal. Forskare kan säga om du kommer att leva länge eller ska bereda dig på ett snart knall och fall. Vill vi verkligen veta? Tänk om läkaren lägger på sig en bekymrad min och säger:

”Staffan, jag ska vara ärlig. Jag ser här att du kommer att bli allvarligt­ sjuk år 2037.”

Livslängd avgörs dock också av var du bor. Jag är just tillbaka från Ryssland. Där lever människor hårt och kort. Levnadslängden sjunker. Jag ska om någon månad till Kaukasus. I Georgien finns människor som lever extremt­ länge. Ni såg dem förr

i tiden i Arlas annonser. Forskare anger orsaken till att de lever fria liv i nära kontakt med naturen­, äter bra kost och lever­ utan stress. (Gubbsen själva säger: ”Vi lever på filmjölk och Marlboro­”.)

I Hunzadalen i Himalaya mötte­ jag för några år sedan människor som ogenerat sa att de var 150 och mer. Sanningen: de hade ingen aning om sin ålder­, där finns ingen folkbokföring. De ljög för att göra turisten glad.

På Okinawa, Japans sydligaste ö, besökte jag min kompis Bosse. Han bodde i en by där var och varannan kvinna var över hundra. Och i Japan är folkbokföringen tillförlitlig. Kvinnorna levde länge, sa min kompis, ”därför att de från morgon till kväll oavbrutet använder fingrarna, när de av fibrer från en bananplanta framställer ett unikt tyg till kimono”. Forskare säger att skälet är att med stigande ålder minskar hormonet DHEA i dem. Det fördröjer åldrandet.

Längst i Europa lever människorna i bergsbyn Ovodda på Sardinien­. Män och kvinnor blir över hundra. Forskarna har identifierat­ vissa gemensamma genetiska egenskaper hos dem.

Dit åker jag i sommar – och uttalar hoppet att deras livslängd är smittsam.

Planen är att jag i så fall ska slå den svensk som enligt legenden levt längst: Jon Andersson från byn Å i Östergötland. Han ska ha fötts 1582, levde i 147 år och dog 1729.

Såna gubbs behöver ingen revolver­.

FAKTA

Jag läser just nu ...

... en gammal John Steinbeck: den härliga, anarkistiska ”Cannery Row”, från 1945, som på svenska bär den besynnerliga titeln ”Det stora kalaset”. Det är en god sed att läsa om gamla favoriter och finna att Mästarna fortfarande är bäst.

Ert hjärta blöder ...

... för Thomas Bodström som inte ens tillfrågades om han ville bli sosseboss. Lugn, han reder sig. Hans senaste ”inspirationsföreläsning” på Nalen har titeln: ”Hitta din egen väg – att kombinera livets olika roller.” Bodström beskriver sig i reklamen som ”författare, fyrabarnsfar, advokat, allsvensk fotbollsspelare och f d justitieminister”. Han tar bara 490 kronor i entré.

Afrikas djurreservat ...

... har de senaste 40 åren besökts av tiotusentals svenskar. Alla har njutit av savannens skönhet och djurens grace. Dessa turister har på safarin nöjt sig med att ha kamera, kikare och en vattenflaska. Nya seder – som nu bland annat i tv-programmet ”Mot alla odds”: upplevelsen dramatiseras så till den milda grad, att programledarna klär ut sig i konstiga kläder och bär grovkalibriga gevär. Tillbaka till verkligheten, tack. Alla vi som varit i Serengeti, Krugerparken och Okavangodeltat vet att farorna där är lika stora som på Skansen.