Sverige behöver befolkas

Delar av Sverige håller på att dö ut och vi behöver arbetskraft. Hur lite invandring klarar Sverige av?
Delar av Sverige håller på att dö ut och vi behöver arbetskraft. Hur lite invandring klarar Sverige av?
KOLUMNISTER

Jag hör mig själv på julkalasen prata om ”det viktigaste positionsskiftet i svensk politik” och jag hör mina vänners ironiska kommentar: ”Så du, Staffan, har blivit centerpartist på äldre dar, haha...?”

Icke. Jag duger inte till medlem i någon förening eller något politiskt parti. Men jag är uppvuxen på landet och där fanns inga fördomar mot gamla bondeförbundet. Dess SLU höll dansbanorna vid liv och där lärde vi oss foxtrot (och mer därtill).

Och jag röstar. I nästa riksdagsval ska jag – om Centerpartiet tar det lovande steget mot att bli Sveriges första liberala parti på flera generationer – rösta på det.

Liberalismen hävdar individens frihet, marknadens suveränitet och likhet inför lagen. Den varnar för följderna av omfattande samhällsingripanden, inklusive ett högt skattetryck. I liberalismens moderna form står den för globalisering.

I den andan innehåller förslaget till nytt partiprogram för Centern punkten: invand­ringen ska vara helt fri. Gränserna rivs, bommarna höjs.

Det är tankar som överensstämmer med liberalens ideologi; han har ju häpnat över att varor och kapital ohindrat rör sig mellan ett land och ett annat. Rörligheten anses god för alla. Men friheten för bananer och bilbackspeglar, för dollar, euro och kronor gäller inte människor på två ben och med två armar och sannolikt ett huvud också.

Då blir det plötsligt tal om invandringspolitik och problem, myter och skräck­scenarier. Därför är människan globaliseringens eftersläntrare.

Totalt fri invandring är en enkel, central förutsättning för mänsklig frihet. Att stödja den är ett korrekt moraliskt ställningstagande. Det är inte rätt att jävlas med människor som vill ta sig över en gräns. De behöver inte vara förföljda och därigenom asylfall. De bara vill.

Det är för det andra en pragmatisk ställning. Det är, som förslagsställarna i Centern säger, nödvändigt att öppna gränserna till följd av bristen på arbetskraft och flykten från glesbygden. ”Vissa delar av Sverige håller på att dö ut. Och det finns ett väldigt stort behov av arbetskraft i vissa typer av jobb som svenskar inte vill ta.”

Bravo! Sverige behöver befolkas.

Fördömanden av programpunkterna har redan hörts, både inom centern och från regeringshåll. Kritikerna talar om kamikaze och självmord. Partiet utraderas.

Kanske det. Vad som händer i ett val vet vi inte på förhand. Men när planen beskrivs som orealistisk är kritikerna ute och cyklar.

Idéhistorikern Johan Norberg och biståndsdebattören Fredrik Segerfeldt har just gett ut en genomgång av invandringens effekter, ”Migrationens kraft. Därför behöver vi öppna gränser”. Det är kanske denna lättlästa, pedagogiska lilla skrift (104 sidor) som inspirerat Centerpartiets framtidstänkare.

Författarna har kollat varje siffra om invandringens för- och nackdelar. Faktum: Ersättningen för 40 000 asylsökande under ett år motsvarar 250 kronor per arbetande svensk.

Det finns en stor potential i ökad migration. Nationalismen fördummar. Genom kollision mellan olika kulturer skapas kreativitet: ”Helt fri global migration skulle kunna fördubbla världsekonomin”. Att flytta från ett fattigt land till ett rikt är det mest effektiva vapnet mot global fattigdom.

”Vår moderna ekonomi”, skriver författarna, ”är skapad av kreolisering. Ju mer vi arbetar och handlar med människor med olika bakgrund, utbildning, förmågor och idéer, desto mer kunskap kan vi dra nytta av.” Och, tillägger de, ”det är de mest handlingskraftiga människorna som flyttar till ett annat land”.

I ett mejl till mig skrev författaren Norberg: ”Jag tycker att det är spännande, när en helt ny front öppnas i den här diskussionen. I stället för att tala om hur mycket invandring tål Sverige ställer (C) nu frågan: Hur lite invandring tål Sverige?”

Jag ser redan fram emot valdebatten 2014. Vi intalas att den ska handla om vilket parti som är duktigast – det nya arbetarpartiet (M) eller framtidspartiet (S). I alla frågor överlappar de varandra. De går inte att skilja åt. Om nyss en debattartikel kritiserar vinstintressen i vården så är den numera skriven av moderater, lika säkert som att socialdemokrater hyllar entreprenörer.

Vad ska det blir för debatt emellan två partier som placerat sig i mitten? Ingen. Det är på ytterflankerna det kan bli action. Av SD, naturligtvis, med sin främlingsrädsla och sitt järnrörsuppträdande på offentlig plats, och nu alltså av en center som i invandrarfrågan slagit tappen ur tunnan och äntligen gett Sverige ett liberalt alternativ.

Det kan bli för­lösande.

Jag läser just nu

… berättelsen om Vladimir Putins skrupelfria väg till makten i Kreml, ”Mannen utan ansikte” av den modiga ryska journalisten Masha Gessen (min bästa julklappsbok, en gåva från en klok dotter).

Bästa julklappsskivan

… var Rod Stewarts ”Merry Christmas, Baby” (från en annan dotter). Bra? Nja. Men jag har alla andra julsångsalbum, från Dean Martin och Carola till Willie Nelson och Lennart Hyland. Komplett vansinne. Och bästa julklappsfilmen var ”Snön på Kilimanjaro”, en oemotståndlig fransk snyftis.

En skandalös insändare

… förskonades från att bli debatterad. Den var alltför pinsam. 32 kvinnor samt tolv opportunistiska män konstaterade, att fler män än kvinnor får nobelprisen och att ett åtgärdsprogram behövs för att rätta till missförhållandet. Det fanns inga tecken på att undertecknarna förstått att prisen delas ut utifrån forskning och dess resultat. Uppropet var anfört av intellektuella bjässar som Alexandra Charles och Amelia Adamo, uppbackade av Ebba Witt-Brattström, Gudrun Schyman and the usual suspects. Mest överraskande var att en undertecknare beskrev sig som ”styrelseordförande i Statens kulturråd, tidigare vd för Sveriges Radio och gästprofessor i praktisk journalistik”. Måste vara kul för Kungliga Vetenskapsakademien, och Svenska akademien att näpsas av Statens kulturråd.