Dagens namn: Linus
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Staffan
Heimerson

De lämnades kvar när alla andra flydde

Ren misär på mentalsjukhuset i Syrien

ALEPPO, SYRIEN. Det är en ynkedom att vi – du och jag, Amerika, Nato, EU, Arabförbundet och vi ska bara inte tala om FN – inte bryr oss om Syrien och den arabiska våren.

Vi gör inte ett skit. Vi hjälper inte de rebeller som har rest sig mot tyrannen Bashir al-Assad. Inbördeskrig rasar.

Vi gör heller inte ett skvatt för civilbefolkningen i Aleppo. Staden, där jag nu, utsänd av en prestige­tidskrift, tillbringar en slitsam och nervös vecka, är dubbelt så stor som Stockholm. Människor här lever under uppenbar och konstant risk att på sina gator skjutas ihjäl.

Okej, FN kan inte – som det kan i Afghanistan, i Kuwait en gång, i Bosnien och Kosovo – göra något militärt och heller inte mycket politiskt och diplomatiskt. Skälet: Syrien har varit en sovjetisk och rysk vasallstat i femti-sexti år och Vladimir Putin obstruerar.

Men humanitärt!? Jag kom förfärad att undra, när jag för någon dag sedan med min reskamrat, Niclas Hammarström, Sveriges skickligaste krigsfotograf, letade mig fram till al-Safaa. Det var en vårdlokal som benämnde sig psykiatrisk klinik.

Värre kan det inte vara. 54 mentalt gravt störda män, spridda i ålder, den yngste 13 år, den äldste 76. Patienterna lever i total sysslolöshet. De får ingen medicinering; all medicin är slut. Deras celler är utkylda, maten knapp. Männen skakar, stönar och gapar.

”De ligger inte bara i sin egen avföring”, noterade fotografen. ”De ligger också i sina med­patienters bajs.”

Jag försökte avhända mig obehagskänslan genom ett skämt: ”Det är ’Gökboet 2’. Och utan Jack Nicholson.”

Alla läkare och sköterskor har flytt från kliniken. Tre frivilliga, outbildade, oavlönade män försöker ta hand om eländet. Ingen hjälp strömmar till. Här rör det sig om något som – tro mig – är grymmare till och med än svensk barnfattigdom.

Fler än 60 000 har dödats sedan folkresningen inleddes i mars 2011.

Jag kollade. Det finns, såvitt jag kunde få fram, inte en enda internationell välgörenhetsorganisation på plats i krigets Aleppo.

En läkare jag träffade, doktor Issa al-Meziad, sa: ”Läkare utan gränser finns … just det, som namnet säger … vid gränsen.”

Vad gör vi, när ingen vågar sig ner? Jag kan förstå rädslan. Detta är mitt trettiofjärde krig och jag har aldrig upplevt obehaget större än här.

Raymond Chandlers slitna ord från ”Den stora sömnen” doftar färskvara: ”So many guns lately; so few brains.”

Det rimliga har ju ända sedan folkresningens början varit att den välvilliga, demokratisökande västvärlden gjort som den gjorde i Libyen: införa ett flygförbud och med air-to-ground-missiler slå ut stridvagnar som beskjuter civilbefolkning. Hade det skett hade kriget här varit över för tjugoen månader sedan.

Då fanns ingen vilja. Nu är viljan än mindre.

Euforin kring den arabiska våren tynar. Trots regimskiften i Tunisien, Libyen, Jemen och Egypten tycker västvärlden, att det bara bidde en tumme. Det kom tydligen som en överraskning för all världens utrikes­ministerier att befolkningen i Egypten i huvudsak är muslimer och röstar muslimskt snarare än västliberalt.

Syrien har råkat ut för en härdsmälta. Anarki råder. Inget ljus finns vid horisonten. Assad klamrar sig kvar vid makten. Vid de fem syriska fronterna – Aleppo är en – råder dödläge. Kriget blir långt och segt. Krigsfångar begravs levande. Unga män våldtas av soldater. Avrättningar exekveras med motorsåg.

Rebellerna, rustade med nästan enbart handeldvapen, har svårt att övertyga sina vänner, Turkiet, Saudiarabien och Qatar, om att de är på rätt väg. Tio­tusentals soldater finns i ytterkanten stridsberedda. Men på Turkiets gräns med Syrien har amerikanska, tyska och holländska soldater stationerats enbart för att skydda Turkiet. Den stora ryska kontingenten i Tartous vid Medelhavet finns där bara som en Kremlsk stormaktsmarkering med flottbas; den ingriper på Assads sida bara om hans välde totalt rasar ihop.

Västvärldens skepsis mot rebellerna förstärks – understruket den här veckan av gisslan­dramat i Algeriet och kupperna i Mali – av förnyad rädsla för al-Qaida.

Ja, under namnet al-Nusra finns al-Qaida med i de syriska rebellernas laguppställning. Al-Nusra är bättre stridstränat, starkare beväpnat och mera dödsföraktande än andra rebeller och finns därför vid det viktigaste slagfältet, Aleppos flygplats i sydväst, sex kilometer från den lilla lägenhet där jag skriver de här raderna.

Inom al-Qaidas ram finns en liten skara svenska krigare som på Facebook kallar sig The Swedish Holy Warriors in Syria. I rådande läge är det en otänkbarhet att kunna ta sig till flygplatsen.

Jag har de senaste dagarna frågat alla commanders jag har intervjuat om hur stort al- Qaida är i Aleppo. Siffran är naturligtvis otillförlitlig men den lyder: ”Sjuttio nånting …”

Det ger inte al-Qaida politiskt inflytande den dag förhandlingar kommer till stånd och Free Syria blir en verklighet.

Men det räcker för att omvärlden tycker sig se, att den arabiska vårens löv börjar anta höstens roströda färger.

Jag läser just nu

En nyutkommen men i stilen gammaldags roman. ”Moonlight Hotel” av Scott Anderson. Lugnt, brett berättande från ett inbördeskrig i ett påhittat land (en del Libanon, en del Oman om jag får gissa). Den är lite som den bästa bok om Öst­afrika jag läst, ”An ice-cream war”: stil och charm, humor, intressanta människor, diplomati, politik, en gnutta sex, stundtals bra dialog. Sådana böcker skrevs av anglosaxiska författare efter andra världs­kriget och var populära i läsecirklarna. Ska genren återuppstå?

Den stora frågan

I Lance Armstrong­skandalen är: varför ska tävling ut och tävling in idrottsmän besväras med pissprov, när labben ändå ingenting upptäcker av fusket. Armstrong klarade sig dopad upp över öronen genom sju hela säsonger i världens finaste cykel­tävling.

Don’t visit Sweden

Måste vara målet för Sveriges turistorganisa­tioner. Storbritanniens viktigaste tidning, The Sunday Times kom ut med åtta helsidor och 100 utförliga semestertips. Nästan alla länder finns med – Madagaskar med badort, Öster­rike med sommarskidåkning, Turkiet med kryssning, Irak (!) med bazarer i Kurdistan, Tyskland med Wagner­jubileum, Kirgizistan med snöleoparder, Frankrike med cykelturer, Honduras med bussresa, och så vidare. Vad sägs om semester i Sverige? Absolut ingenting. Noll. Vem sover på sin post?

Staffan Heimerson

Visa fler