Dagens namn: Amalia, Amelie
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Staffan
Heimerson

Svensk mat får ge Vika

SVINBERGA. Jag bröt den sista kakan i bitar. Det var vemodigt. Jag förstod att det ­inte bara var den sista kakan i det paketet. Det var den sista i mitt liv.

Ty, som alla vet, ekonomiskt går Vikabröd åt skogen. Bageriet i Dalarna kånkar. Stenhällen svalnar.

Detta är en nationell skandal. Vad gör Kulturrådet? Varför tiger Svenska akademien?

Jag skojar inte.

Maträtter och matvanor är en del av vårt kulturella arv. Det finns i det svenska köket inte så mycket att ärva. Därför ska de få juvelerna vårdas och följaktligen är det en tragedi, när Världens ­Godaste Knäckebröd går i graven.

Genom femtio år har jag huvudsakligen varit bosatt utomlands. Det slår mig hur få svenska specialiteter eller delikatesser jag verkligen längtar efter och som jag gör mig besvär att ta med i väskan hem till mitt utland. Men de finns.

De är:

1. Vikabröd som har hantverkscharm. Det är frasigt och fiberrikt, håller sig färskt i evighet och smakar råg och vedugn.

2. Strömming (som jag av färskhetsskäl naturligtvis inte fraktar över jorden). Det är alltid, när jag besöker Sverige, mitt allra första mål. Rejäl, välsmakande och ­utan likhet med världens andra fiskar.

3. Kalles kaviar. Ni skrattar. Det är ju barnmat. Icke. På den delikatess som ett löskokt lantägg är, är en klick Kalles pricken över i. Liknar inget annat som kommer i tub.

4. Bäska droppar. Alltså en sorts kraftfullt, nyttigt brännvin med en karakteristiskt bitter smak sprungen ur malört. Bra som snaps, bra som digestif, och inte fjantigt marknadsförd i konstiga flaskor. Bondsk äkta vara.

5. Falukorv. Ni skrattar igen? Gör inte det. I ett land, där entrecôterna är slafsiga och hamburgarna sämre stekta än på världens övriga McDonalds, är stekt ­falukorv en välsmakande, tyskinspirerad, lätt syrlig varmrätt. Historiskt en ­b­i­produkt av Falu koppargruva och till ­vilken alla sorters rödvin passar bra.

Dessa fem bereder mig samma glädje som den första koppen espresso på ett italienskt motorvägskafé och den första crabcaken på den amerikanska öst­kusten – och sensationen att i Hongkong äta ­Pekinganka, i Bryssel moules frites, i ­Alsace få en tallrik surkål, på Korsika mumsa på öns charkuterier och i Schweiz beställa en Zürcher Geschnetzeltes. Och jag ska inte glömma att nämna de svarta oliverna till en turkisk frukost och den första mackan med Cantalost när jag kommer hem till Frankrike.

Ni ser hur jag medvetet hoppar över svenska julbordet (jo, jag äter löjrom för 890 kronor från det, men rör inget ­annat). Ni noterar att jag inte ojar mig om den svenska kräftskivan. Jag tycker i själva verket illa om den, människor blir så pinsamma (men jag bär gärna en lustig hatt).

I en tid, då matfjantandet (jag är själv medskyldig; jag recenserar krogar i Svenskfranska magasinet) tar livtag på oss är det värt att notera hur verkliga ­delikatesser till sin natur undantagslöst är enkla.

De senaste fyrtio åren har mat präglats av det besjungna Nya Franska Köket, som var en hyllning till råvaror, färskhet, ­enkelhet och elegans. Det står sig.

Det är bara att hoppas, att Det Nya Tillgjorda Köket (NTK) – pretentiöst presenterad mossa och baconvatten (!), vilket är vad det ger sig ut för, ­visar sig vara en dag­slända. Låt ­Noma i Köpenhamn ­excellera på den banan. Men planka ­inte!

Oroande är dock, att ­NTKs profeter i sin strävan att ligga i tiden spottar på be­prövat hantverk. Jag läste en mat­tidnings kastrullkåsör, ­Richard Tellström. Han uppgavs vara ”mat­historiker och lektor i måltids­kunskap vid ­Örebro universitet”.

Det förändrade matmodet i Sverige ”med dess konstskapande mat” gör, skrev han, att ”det franska köket är så skakat i sina grundvalar att år 2010 lyckas den franska staten få Unesco att skydda den franska gastronomiska måltiden som ett världskulturarv”.

En fransk kock skakad? Knappast. ­Heller inte rörd. Han är bara en yrkesman som tror att mat är mat och inte en ­gimmick.

Jag råkade vara här på Österlen när jag fick reda på att Vikabröd dödförklaras. Jag gav mig genast ut för att finna de ­sista paketen. Men icke. Det fanns inget Vika på Simrishamns största snabbköp, bara dammig Wasa.

Men en kund tipsade mig:

”Knäcke …? Då ska du pröva på Dalaängarna uppe vid Svinaberga. Hon tösen där bakar världens bästa knäckebröd. Hon har fått medalj för det.”

Jag hittade Dalaängarna, en bondgård som såg ut att vara hämtad från en Hillbilliefilm. I den lilla gårdsbutiken doftade ljuvligt. Veronica Almström var, som det heter i Skåne, en kär tös. Generöst skänkte hon bort sina hemligheter.

Surdeg, salt och vatten, färskmald och osiktad råg. Knådas och kavlas omsorgsfullt. Kakan ska bli riktigt tunn innan den gräddas på en stenhäll i en ugn.

Eureka! Jag skulle få min ersättare till Vika!

Icke. ”Kom igen en annan dag”, sa ­tösen. ”Surdegsknäcket är slutsålt.”

Bra mat säljer sig själv. Borde gällt ­Vika också.

Minns någon Assange ...

… och hans Wikileaks? Julian Assange lever som hjälte vidare på vänsterbloggar, bland dem amerikanska Truthout. Denna sprider nu uppgiften, att Sverige inte nappat på Assanges erbjudande att via videolänk låta sig intervjuas av polis visar, att ”deras egen stat avlegitimerar de två kvinnornas anklagelser”. Flickorna har beskyllt Assange för våldtäkt och våldsamhet. Vilket blir nästa kapitel i såpoperan?

Kan det vara en slump ...

… att Sveriges tre mest utskämda företag har en detalj gemensam. Företagen är 1. SAS, som sänker sina arbetares löner och höjer sina direktörers bonusar, 2. SJ som inte klarar av att köra tåg från A till B efter den tidtabell man själv bestämt, samt 3. Telia Sonera, som inte anar gravad hund, när en centralasiatisk diktatur vill ha mutpengar i Gibraltar. Den gemensamma detaljen för dem är: de har alla statligt ägande.

Jag läser just nu ...

… ”Nelson Mandela, tolerans och ledarskap”, skriven av en av Sveriges få old African hands, diplomaten och biståndsarbetaren Sten Rylander. Skildringen är logisk, kronologisk, lidelsefri, djupt kunnig och i all sin torrhet engagerad. Det förvånar mig, att när jag nu läser den, efter att ha läst kanske sex-sju andra Mandelabiografier, bland dem Mandelas egen ”Long walk to freedom”, är det fortfarande spännande och upplyftande att läsa detaljerna i frihetshjältens fantastiska liv.

Staffan Heimerson

Visa fler
Om Aftonbladet