Dagens namn: Amalia, Amelie
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Staffan
Heimerson

Ingen lyssnar på den som inte skriker

BORDIGHERA ITALIEN. På kafé Åttkanten hade vid elva­tiden på förmiddagen många av byns män som vanligt slagit sig ner med en snabb cappuccino.

De pratade mer politik än fotboll. Skälet: Politik är mer färgstarkt än fotboll. Politikens huvudrollsinnehavare mer ­karismatiska och kontroversiella än fotbollens. Samt – den viktigaste faktorn – parlamentsval hålls i morgon och på ­måndag över hela Italien.

Så oviss är utgången, så komplicerat det koalitionsbyggande som följer, att min kompis Frederico kunde kosta på sig en munter cynism:

”Härliga veckor väntar Italien. Ingen ­regering. Ingen påve.”

Men något måste hända i Europas trevligaste land. Annars går det åt helvete.

Ja, Italien är trevligast. Maten och vinet, charmen och skratten, till och med högljuddheten, mode och medeltidsstäder, kulturens klenoder och bergens behag.

Italien är så lagom stort och med byar fyllda av liv. Alla har ganska nära till stora städer, där allt händer och alla trivs. Jag skrev en gång i en kolumn, att Sverige behöver befolkas på samma vis. Jag har sedan dess räknat ut, att om Sverige vore befolkat på det sätt som Italien är – Italien har 61 miljoner människor på 301 000 kvadratkilo­meter, Sverige har 9,5 på 450 000 – då skulle Sverige ha en folkmängd om ­exakt 91 miljoner människor. Det skulle fortfarande inte kännas trångt.

Under flera resor i Italien de senaste ­månaderna har jag emellertid sett tecken på en drastisk nedgång i ett land, där tidigare fliten haft kinesisk dynamik och stilkänslan präglats av Prada.

Om du i Toscana söker natthärbärge, undvik hotell som kallar sig ”spa” eller ”golf resort”. Krisen har tvingat dem att bomma igen. Det är ­mera tomt än förr på restauranger och trattorior. Jag bilade i vad som ­varit ­Europas mest energiska industripulsåder, Vicenza- Treviso; och det var tydligt hur fabrik efter fabrik bara körde i halvfart. I Ravenna fanns i gatubilden många välklädda tiggare.

På kafé Åttkanten angav Frederico tre skäl till Italiens påkomna elände: 1) Byråkrati. 2) Byråkrati. 3) Byråkrati.

Han hade en poäng. Eländet har tills nu dämpats av att så mycket skett utanför den officiella ekonomin och av att italienare är så goda sparare.

Men nu: En hisnande statsskuld, som kan ge euron grekiska effekter. Ingen verklig tillväxt på tolv år; när tillväxt i BNP mäts ligger Italien på plats 169 (det är ingen tröst att Haiti och Zimbabwe är ännu sämre). Accelererande arbetslöshet; bland ungdomarna saknar 37 procent jobb. Kvinnor jobbar knappast alls utanför hemmet. ­Lönerna är höga, högre än Frankrikes och Tysklands och bara ett uns lägre än ­Spaniens. Med det följer vikande konkurrenskraft. ­Kineser gör ”italienska prylar” lika bra men billigare. Italienarnas kunskap i engelska är inte ens rudimentär.

Gammalt skråtänkande dröjer sig kvar i näringslivet, bland annat för apotek och i taxiverksamhet. I energisektorn finns ingen konkurrens; italienarens elektricitet är därför 50 procent dyrare än andra européers.

Världsbanken mäter hur lätt det i ett land är att göra business. Italien finns på plats 73 – genant efter Rumänien, Bulgarien och Kirgizistan. I korruption ligger det på platssiffra 72. Tvister tar i domstol fyra gånger längre tid att lösa i italiensk domstol än i en fransk. Utländska investeringar är följaktligen få.

Det behövs i politiken nya kvastar.

Får Italien det? Knappast.

Störst blir med stor sannolikhet ­Demokratiska partiet, som ligger till vänster om mitten och är en sammanslagning av de gamla kommunisterna och andra vänsterpartier. Det leds av den 61-årige exkommunisten Pier Luigi Bersani. Han är charmlös men handlingskraftig; han organiserade sin första strejk som korgosse med krav på by­prästen att dela med sig av den dricks denne fick i samband med dop och ­vigslar.

Hack i häl, bara sex procent efter och till höger om mitten, ligger Folkets frihetsparti, anfört av den 76-årige evigt skandalomsusade miljardären Silvio Berlusconi (som ännu inte friats eller fällts för sitt umgänge med den minderåriga marockanska prostituerade Ruby, 17). Berlusconi har pressats att själv inte bli premiär­minister om han skulle förmå sy ihop en koalition.

Trea ligger Fem stjärnors rörelse, som är nybildat av komikern Beppo Grillo, diskvalificerad från en parlamentspost ­sedan han i en trafikolycka fällts för dråp. Han visar sig inte i tv utan frälser prose­lyter genom att i husbil turnera genom ­landet. Partiet blir så stort att det inte kan negligeras. Han är anti-EU, vill ha direktdemokrati via nätet och har grön fram­toning. Hans supporters är vita, arbets­lösa, medålders män med en gemensam nämnare: pessimism.

Först på fjärde plats ligger Italiens ”räddare”, teknokraten Mario Monti. Denne fick icke-vald hoppa in som ­premiärminister sedan Europeiska ­centralbanken och Angela Merkel i ­november 2011 störtat Berlusconi. ­Monti ska nu vara dragplåstret i ett liberalt ­parti, som kan bli koalitionspartner med ­vänstern.

På kafé Åttkanten sa jag: ”Monti är ­både civiliserad och duktig, varför vill inte …”

Frederico avbröt: ”Han gapar inte och skriker. En sån lyssnar ingen på.”

Jag läser just nu

n … alldeles för sent -Åsne Seierstads ”Ängeln i Groznyj”; den kom utan redan 2007. Som kollega till Seierstad hade jag -varit avundsjuk på henne; det var hon som journalistiskt hade glänst i Irak-kriget. Nu är jag bara en -beundrare. Hennes engagemang i tjetjensk frihetskamp -kontra putinsk vålds-ideologi överträffas bara av hennes flit att outtröttligt ”ta reda på allt”, skriva -stora delar i dialogform och besitta ett mästerligt språk.

En långhelg i Stockholm

n … resulterade i följande iakttagelser: 1) På Rival går ”Rain man” med Robert Gustafsson och Jonas Karlsson i huvudrollerna, hjärtknipande, vanvetts-rolig, det bästa jag sett på teater de -senaste tjugo åren. 2) På huvudstadens hajpade krogscen fann jag att jag på Mathias Dahlgrens Matbaren åt gott – men tyvärr inte märkvärdigare än så. 3) Vika bröds -hädanfärd på knäckefronten ersätts av Valhallabageriets knäcke; jag fick med mig två påsar hem till Frankrike.

Fyndigaste reklamplatsen

n … kan vara ett golv. I Arlandas ankomsthall finns nu på var femte meter på golvet, i klara färger och kraftig stil, budskapet, att taxi till stan med Taxi 020 kostar 470 spänn. Jag följde rådet – och sparade en femtilapp.

Staffan Heimerson

Visa fler
Om Aftonbladet