Dagens namn: Anneli, Annika
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Staffan
Heimerson

Sotji kan bli terrorns OS

Glömmer inte. Doku Umarov leder rebellerna som kan ställa till ett helvete i Sotji.   Glömmer inte. Doku Umarov leder rebellerna som kan ställa till ett helvete i Sotji. Foto: AP SCANPIX SWEDEN

Få önskar att vinter-OS i det ryska Sotji (med start om 27 dagar) ska präglas av terrordåd.

Men risken för en hämndens timme är stor, ty i Kaukasus har vi med tjuriga, sturiga bergsfolk att göra. De glömmer inte.

Det gör heller inte jag. Mitt intresse för regionen väcktes när jag i slutet av 1990-talet bodde i Sydney. Det var ont om korrespondentkolleger att umgås med. Men Igor fanns.

Igor var en trevlig, sällskaplig ryss och korrespondent för nyhetsbyrån Itar-Tass. Han var långt från den tidens stora ryska konflikt, det andra Tjetjenienkriget. Det första Tjetjenienkriget hade ägt rum 1994-96 sedan Tjetjenien försökt göra vad Estland, Uzbekistan och andra sovjetiska delar med etnisk särart hade gjort: Förklarat sig självständiga.

Ryssland invaderade och stoppade utbrytningsförsöket. Huvudstaden Groznyj jämnades med marken. En form av fred slöts.

I det tjetjenska presidentvalet vann senare separatistledaren Maschadov. Denne införde sharialagar. Läget var spänt. Laglösheten växte. Rebellgrupper härjade. Kidnappningar, tortyr, mord och våldtäkt blev vardag.

Attentat utfördes i Moskva. Dessa blev 1999 startsignalen till det andra Tjetjenienkriget. Vladimir Putin hade just blivit Rysslands premiärminister. I kriget stod tjetjenska gerillakrigare mot rysk militär och Moskvatrogna tjetjenska trupper. Putins machopolitik skulle strax kvalificera honom till presidentposten. Han var skoningslös. Hundra­tusentals civila dödades. Rebelledarna mördades. Groznyj lades än en gång i grus.

 

Det var om detta Igor och jag talade i Australien.

”Va fan”, sa jag, ”kan inte den där Putin lämna dem i fred. Låt dem ha sitt eget lilla bergsrike. Alla andra får ju ha egna länder.”

”Du begriper inte”, sa Igor, ”dom är inte kloka. Dom är bergsfolk. Alla bergsfolk är tokiga.”

”Hm”, sa jag och tänkte efter. Jo, talibanerna är tokiga. Och skottarna, va? Men inte norrmännen, inte sherpor i Himalaya. Och vad säger vi om schweizarna?

Jag måste få se med egna ögon.

Det dröjde ända till i somras innan jag i några veckor bilturistade längs vägarna på bergskedjan Kaukasus nordsluttningar: Balkarien med Europas högsta berg, Elbrus, Tjerkassien, berömt för sina vackra kvinnor. Nordossetien, där skolmassakern i Beslam ägde rum, Ingusjien med upphetsad islamsk fundamentalism - och så målet: huvudstaden Groznyj i Tjetjenien.

Detta är inget romantiskt örnnäste. Staden ligger på det stora stråket mellan Moskva och Baku vid det oljerika Kaspiska havet.

Och med 14 års fördröjning var jag tvungen att ge Igor rätt: Dom är tokiga.

Staden är helt återuppbyggd och domineras av sju skyskrapor (32 våningar) i arkitektonisk Dubai-vulgaritet. Det glittrar och glänser. Putin har tagit notan. ”Det lönar sig att förlora krig”, sa vår hovmästare i hotellmatsalen.

Men det är en Potemkinkuliss. Staden hade för 20 år sedan 350 000 invånare. Nu är det högst 150 000. Är du en tjetjen med förstånd har du utvandrat till Hamburg, Wien eller Graz.

 

Aldrig har jag varit i en stad som gett mig en sådan krypande känsla av obehag som Groznyj gör. När Putin med brutalitet ”vunnit”, ingick han vapenvila med Tjetjeniens mäktigaste klan, familjen Kadyrov. Dealen med den unge Ramzan Kadyrov, 37, vars far som rebelledare dödats, löd: Gör vad du vill i Tjetjenien bara ni inte visar er i Moskva och spränger bomber.

Resultat: De Kadyrovtrogna finns i Groznyj. Alla ser likadana ut med vältrimmade svarta skägg.

Det som finns kvar av rebellerna (de mördas i hisnande takt av FSB, den ryska säkerhetspolisen) finns i bergen i söder; alla ser likadana ut i vildvuxna Usama bin Ladin-skägg.

De anförs av Doku Umarov, 48, som vill skapa en utbrytarstat, Emiratet Nordkaukasien. De gillar inte att Kadyrov sålt sig till Putin och det är dess vildbasar som kan komma att ställa till ett helvete i Sotji. De visade sin vilja med attentaten i Volgograd för någon vecka sedan.

Jag kunde inte bestämma mig för vem av dem som jag var räddast för. Den spöklika stämningen längs Putin­avenyn - där stortavlor visar Putin och Kadyrov i varm förening - hade en förlamande inverkan. Jag lyckades inte ta mig fram till regeringsbyggnader och folklivsmuseet var som ett ointagligt fort. Kaféerna var tomma. På plattskärmarna kördes rysk MTV med surrogatporr för stadens få tonåringar. Den konstlade stämningen var densamma som i Pyongyang. Fast i Nordkorea är människor kvicktänktare, här dystrare och klumpigare. Min reskamrat, min hustru, sa: ”Spooky.”

Dock hände oss ingenting otrevligt. Men känslan fanns där. På vårt hotell fanns bara en annan gäst, en läkare från Moskva som var i Groznyj för att installera avancerade sjukvårdsredskap. Vid frukost sa han: ”Jag säger inte att här är farligt. Men komplicerat. Det har inte satt sig. Mitt råd till er - stanna inte kvar.”

Vi checkade ut. Jag tänkte: Vad var det Igor hade sagt i Sydney …

Jag läser just nu

… ”Berömda sista ord och historien bakom dem”. Åke Persson, en historiskt bildad journalist, har samlat slut­orden - vem sa: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” - och ger ramen och omständigheterna. Mycket roande. ”Döden”, skriver Persson, ”är visserligen en allvarlig historia, men det hindrar ju inte att man kan tillåta sig att skratta åt den ibland”. Bäst är inte oväntat Oscar Wilde: ”Jag dör som jag har levat: över mina tillgångar”.

Skam går på torra land

... när det gäller chefslönerna i de ideella hjälporganisationerna.

Bossen i Cancer­fonden har i årslön 1 190 000 kronor. I WWF (som inte ska göra mera än att krama några vargar) har chefen 1 128 000, i Röda korset (som fortsätter att skämma ut sig) 1 108 000 och i Unicef 1 039 000. Tror de inte att vi givare märker det? Vet de inte vilka paria bankgubbar blivit på grund av sin snikenhet? Skänk bara till Frälsnings­armén, vars chef har 411 828..

Världens främste twittrare

… amerikanen @GSElevator förefallar ha kastat sig in veckans pikanta svenska litterära sanningsdebatt. Han twittrar: ”If you can only be good at one thing, be good at lying. Because if you’re good at lying, you’re good at everything.”

Staffan Heimerson

Visa fler
Om Aftonbladet