Svenska duvor ska skrämma ryssen på flykt

De två Jas-planen på Gotland flygs - ibland. Men enligt uppgift flyger de obeväpnade. Den ende som kan känna sig lugn är Vladimir Putin, skriver Staffan Heimerson.
Foto: Lina Siksjö
De två Jas-planen på Gotland flygs - ibland. Men enligt uppgift flyger de obeväpnade. Den ende som kan känna sig lugn är Vladimir Putin, skriver Staffan Heimerson.
KOLUMNISTER

Jubileum!

Det var nämligen på långfredagen för ett år sedan, som Vladimir Putin ertappade oss med brallorna nere.

Han skickade två ryska Tu22 bombplan med fyra Su27 som jakteskort att göra ­fejkade anfall mot svenskt luftrum.

Försvarsmakten har av riksdagen ­order, att ”omedelbart ha beredskap mot kränkningar tillgänglig”. Minst två Jas Gripenplan ska stå redo för att identifiera främmande flyg.

■ ■ ■

Men denna dag för ett år sedan var Sveriges tydliga svar på provokationen: vi gjorde ingenting. Det var ju helg. Piloterna var lediga.

Fiasko!

Har det blivit bättre? Jag kollade.

Jo. Två Gripen har placerats på Visby flyplats. Gotland kan andas ut.

Eller? Jag hade tvivel. Därför mejlade jag fyra frågor till försvarsdepartementet:

1. Hur många piloter har vi till de två ­Gripenplanen placerade i Visby?

2. Hur många timmar har planen flugit sedan de placerades i Visby?

3. Hur är piloterna inkvarterade (jag ­söker inte adress men typ av för­läggning)?

4. Är planen bestyckade?

En sakkunnig på departementet, Jesper Gyberg, mejlade tillbaka: ”Som en fristående myndighet är Försvarsmakten bäst lämpad att svara på frågor om sin verksamhet, därför hänvisar jag dig till dem.”

Kanske det. Jag ringde i måndags till Försvarsmakten, kopplades till informationsavdelningen, fick tala med en sansad kvinna, dikterade frågorna och ­utlovades svar.

Inga svar kom. Sannolikt fann även Försvarsmakten frågorna enkla. Men svaren skulle bli genanta. Tystnad råder. Nu på fjärde dagen får jag därför gissa mig till svaren.

1. Det finns sannolikt fyra piloter från Blekinge på plats, uppbackade av nio brandmän, tekniker och servicepersonal. De håller till på norra delen av Visby flygplats, som militären delar med trafikflyget. För 130 kronor i timmen ställer hemvärnsmän upp för att bevaka ”flygbasen”.

2. Planen har inte flugit mycket. En kollega på Gotlands Allehanda sa: ”När det flygs hörs det över hela stan. Och här har inte hörts mycket.”

3. Piloterna förefaller inte vara inkvarterade i någon typ av förläggning. ”Jag gissar, att de bor på Clarion Visby”, sa en gotlänning till mig. Med ett skadeglatt fniss tillade han: ”Dom slängs inte ut förrän i juli, när alla politiker kommer till Almedalen för att dricka rosévin.”

4. Jas står för orden ”jakt”, ”attack” och ”spaning”. Men en hög svensk officer som jag regelbundet träffar, sa: ”Du ska fråga Försvaret: Är planen bestyckade?” Officeren skakade på huvudet och menade: ”Nej, de flyger utan beväpning.”

Om den senare uppgiften stämmer, innebär det att vi skickar upp duvor för att skrämma hökar. Den ende som kan känna sig lugn är Vladimir Putin.

En tanke slår mig: ett försvar som inte förmår skjuta iväg ett svarsmejl kanske inte är bäst lämpat att sända upp stridsplan.

■ ■ ■

Även om Ukrainakrisens febertopp, tack vare utrikesministermötet i Genève i torsdags, dämpats en aning så finns spänningarna kvar.

Ändå oroas inte svensk allmänhet av Putins track record: Sydossetien och Abchazien i strid erövrade från Georgien, Transnistrien borttrollat från Moldavien. De kallas ”självständiga länder” men har inte plats i FN och erkänns inte av andra än Kuba, Nicaragua, Venezuela och någon atoll i Söderhavet. Åtminstone ett av ”länderna” har hammaren och skäran i sin nydesignade flagga.

Putin har en plan och det är självklart att han tar nya steg. Han kan tänka sig att som Hitler ville med Polen och Danzig ­ kräva en korridor genom ­Litauen till Kaliningrad.

■ ■ ■

Han kanske vill ”rädda” staden Narva i Estland som har 82 procent etniskt rysk befolkning. Och vad sägs om hamnen i Slite?

I Ukraina gäller kortsiktigt för ­Putin att först och främst se till att presidentvalet den 25 maj blir råddigt och utgången omtvistad.

Nationalistiskt vill Putin göra Ryssland lika starkt och fruktat som Sovjetunionen en gång var. Det är tsarens gamla imperiekrig, the Great Game, som på 1800-­talet i Centralasien fördes mot drottnings Victorias Storbritannien, som vi ser i ny tappning: öst mot väst. Och som den åldrige bengaliske spionen Hurree Mookherjee sa i en Kipling­roman:

”När alla är döda, är the Great Game slut. Men inte innan dess.”

Narcissistiskt vill Putin, som dras med ett mindervärdeskomplex sedan sin tid som en tredje klassens KGB­-agent i Dresden - han var ingen James Bond, visa sig vara en Stark Ledare. Det är revanschen för den lille ensamme mannen med de kraftiga armarna och de kalla ljusblå fiskögonen.

■ ■ ■

Svenskar bör, mer än de flesta, med oro betrakta situationen. Den en gång utskämde politikern Sven ­Otto Littorin skrev i veckan till sina alliansvänner det självklara: ”Återupprätta en politik som på allvar hävdar svensk försvarsförmåga. Det är faktiskt inte ok att bara en del av landet kan försvaras en vecka. Och när Putin skramlar med vapnen måste vår linje vara tydlig och klar.”

Men bryr vi oss? Knappast. Lojheten sticker i ögonen. En Sifomätning, genomförd i Ukraina­krisens början, visar att motståndet mot svenskt medlemskap i Nato ö k a r under orostider.

Rysskräcken är, sedan den omoraliska Tredje ståndpunktens dagar på femtiotalet, ett begrepp som väcker löje i Sverige. Men facit nu säger, att en viss ­Putinrädsla inte är obefogad.

Det verkar vara dags att montera kulspruta på Jas-planen i Visby.

Faran av statliga företag ...

… lyser vid KU-­förhören i Nuon­skandalen. Näringsdepartementets försvar lyder: ”Vi hade väldigt mycket att göra”. Statliga Posten gick ihop med danska posten, halvstatliga SAS behövde nya pengar, Saab ansökte om statens hjälp för rekonstruktion och så vidare. Skulle det ha varit i dag hade dessutom statliga Telia­ Sonera med sina miljardmutor funnits på agendan och statliga Systembolaget med sin omfattande vinförfalskning. Jag behöver inte ens nämna statliga SJ.

En bestsellerlista ...

… för böcker är en källa till förnöjelse. I veckan publicerades Storbritanniens lista på de böcker som under 40 år sålt mest och hållit sig ­levande längst.

Listan utstrålar god smak: 1) Stephen Hawkins fascinerande ”A brief history of time”, 2) Peter Mayles muntra ”Ett år i Provence” och 3) Jung Chans gripande ”Vilda svanar”. Intressant notering: bland de 100­

i ­topp finns bara fyra deckare. Ännu intressantare: tre av dessa är skrivna av samma författare, Stieg Larsson.

Jag läser just nu ...

… ett mästerverk av en tills nu för mig okänd författare, britten Lawrence Osborne, en sliten kosmopolit i femtioårsåldern. En kritiker jämförde honom med Graham Greene. Det lät som hype. Men med ”The ballad of a small player” har vi Greenes exotism, spänning och komik i en amoralisk studie i bedragare, kinesiska brats och människor i Macau gripna av speldjävulen.

Dräpande dialog, makalösa metaforer, intressanta interiörer - men utan Greenes kommunistiska och ­katolska våndor.