Frankrike kan man inte ta på allvar längre

KOLUMNISTER

NICE. Middag i medelklassen på det burgna Côte d’Azur. Kring matbordet gäster av hyfsad intellektuell standard. Följaktligen var det inte för att förstöra stämningen – tvärtom, det var för att ladda den – som jag kastade in frågan:

” … och, som det ser ut, så väljs ­Marine le Pen om tre år till president. Vad gör vi? Bryter upp, flyttar i moralisk indignation? Eller sväljer det ruttna äpplet och säger att vi trots allt har det bra här i Frankrike?”

Men hur i himlens namn kan det bli så?

Jo, Frankrike väljer sin president i två omgångar. I första omgången ställer alla som vill upp; då är det trotskister, miljöextremister, avdankade maoister och allt vad ni kan tänka er.

Men kampen står i praktiken bara mellan de tre etablerade: högern i form av gaullisterna, socialisterna och det populistiska främlingsfientliga Front National.

Två går vidare till final. Det kan bli gaullisten mot socialisten. Eller gaullisten och Front Nationals kandidat Le Pen. Eller socialisten och Le Pen.

Då är läget:

Med François Hollande, som kallar sig Monsieur Normal, håller socialisterna presidentposten. Hollande är den mest misslyckade politiker av någon kulör som något västeuropeiskt land sett sedan andra världskrigets slut.

Hollande startade sin presidentkarriär med att säga: ”Jag hatar de rika.” Han drev därefter genom 75 procents skatt för miljonärer. Företag flyttade, talanger flydde. Efter två och ett halvt år vid makten är Frankrike ekonomiskt stagnerat. Arbetslösheten ligger över 10 procent. Budgetunderskottet är 4,4 procent, långt över Eurozonens tillåtna 3.

Fiaskot har haft konsekvenser för Hollande personligen. Han nådde vad som troddes vara oöverträffad impopularitet. Bara 18 procent av väljarna sa sig ha förtroende för honom. 62 procent vill att han genast avgår. Med ett nödrop klarade hans premiärminister i tisdags en förtroendeomröstning.

När Hollandes dumpade älskarinna ­Valérie Trieweiler för någon vecka sedan kom ut med sina hämndmemoarer och avslöjade Hollandes förakt för fattigt folk sjönk popularitetssiffran till 13 procent. (För älskarinnan, däremot, var det bingo. Den tryckta upplagan om 200 000 ex sålde slut på tre dagar).

Efterkrigs-Europa är byggt på en balans mellan dess stormakter, Frankrike och Tyskland. EU har tjänat som maskering för Frankrikes svaghet och Tysklands styrka och skapat illusionen att de två länderna är lika duktiga, lika hederliga. Med Hollande är chimären avslöjad och balansen rubbad.

Frankrike må ha naturens skönhet, hövliga människor, världens bästa sjukvård, välskötta skolor, en intellektuell atmosfär och den godaste maten. Men ingen kan längre ta Frankrike på allvar.

Tills nu har fransmän bara suckat över teknologisk efterblivenhet, ett förlorat imperium och ett språk som tappat betydelse. Nu är det katastrof. Landets självförtroende är i botten; ingenstans begår så många män självmord som i Frankrike.

Vad händer då i presidentvalet i maj 2017? Som titelhållare ställer Hollande upp för omval. Han sopas bort i första valomgången.

Högern, gaullisterna, har ännu inte vaskat fram en given utmanare. Infighting pågår mellan slitna partikoryféer, Francois Fillon, 60, och Alain Juppé, 69. Båda är avsuttna premiärministrar. När de fotograferas tillsammans ser de ut som Blues Brothers. Utan solglasögon.

I kulissen väntar den flashige Nicolas Sarkozy. Han har förträngt både att han redan varit president utan att få mycket gjort och att han sedan fått stryk av den lille fetknoppen Hollande.

Opinionsmätningar säger att i presidentvalets första omgång vinner Marine Le Pen. Om Hollande skulle ta sig till ­valets andra omgång slår hon ut honom där.

Om finalen i stället går mellan en gaullist och den blonda, självsäkra Le Pen, är hennes seger inte lika säker.

Hon segrade i vårens EU-val. Jag följde henne då i kampanjen. Hon är grann på bild men var ännu snyggare i verkligheten.

Framför allt var hon narcissistisk. Hon var som en rockidol som ännu inte skaffat sig later. Hon är designad för Facebook- åldern. Hon kan inte förväxlas med sin pappas grova fascistiska fallskärmsjägarimage.

Hon tonade fram som vardaglig, ­empatisk och resonabel och följde Aristoteles bud i talekonsten - etos, patos och logos - skapa samhörighet med publiken, vädja till känslorna samt gör dina argument tydliga. De var Bryssel-bashing, ­Euro-hån och antiglobalisering i klädnad av fransk patriotism. De bar henne långt. Men med sin populisms starkaste sidor - islamofobi och främlingsfientlighet - låg hon lägre.

Fransmännen visar sin cynism genom att under valrörelser ofta beskriva de ­rivaliserande politikerna med orden: ”De kommer alla från samma bordell.”

För fransmän är det en styrka att hon är oprövad. ”De andra”, säger de, ”är ju prövade - och se hur det har gått …”

En god regel är att inte spå valutgångar tre år i förväg. Men jag ger Le Pen en god chans att bli Frankrikes nästa president.

Vad gör en anständig människa då? Jag tänker på de arma svenskar som flyttat till Leendets Land och blir blåsta på all trivsel, när Thailand i en kupp gjort sig till en militärdiktatur. Sälja kåken eller vänta på bättre tider?

Blir det så även i Frankrike?

Jag läser just nu…

… memoarer som får mig att bli sentimentalt journalist- romantisk. Det är Sven Anér, 93, aktiv (och stundtals hånad) ”privatspanare” i Palmemordet, som vresigt, osminkat - och ofta i dialog med sin själ - skildrar sitt reporterliv på DN, tiden som Moskvakorre och åren på SVT. (Självdeklaration: mitt namn finns välvilligt nämnt). ”Så fick det bli” kommer just i dag och bör bli de stora mediehusens julklapp till sina medarbetare så att dessa återfår idealistisk syn på ett jobb som inte är ett kall. Det är en last.

Alla flygpassagerare…

undrar varför SAS piloter i högtalare med Marlboro-röst pratar mera skit till passagerarna än piloter på andra flygbolag gör. De behandlar oss som förstagångspassagerare på skol-­utflykt. Varför denna plikttrohet? Jo, SAS personal kostar, ­enligt en norsk utredning, tre gånger så mycket som Ryanairs och dubbelt så mycket om Norwegians. Babblet är tack för hög lön.

Svenska danskhatarna ...

får vatten på sin kvarn. Danskarnas lättsinne bevisas av att dansk BNP-statistik nu innefattar ”narkosalg, smugling og prostitution”. På dessa näringsgrenar lägger danskarna ner tre miljarder kronor, lika mycket pengar som på kaffe, te och kakao.