Lita aldrig på läsarna, DN

DN:s läsare fick, i samband med att tidningen firade 150 år, rösta fram de tio viktigaste kulturhändelserna sedan 1864. ”Pippi Långstrump”, ”Fem myror är fler än fyra elefanter” och ”Torka aldrig tårar utan handskar” knep de tre första platserna.
DN:s läsare fick, i samband med att tidningen firade 150 år, rösta fram de tio viktigaste kulturhändelserna sedan 1864. ”Pippi Långstrump”, ”Fem myror är fler än fyra elefanter” och ”Torka aldrig tårar utan handskar” knep de tre första platserna.
KOLUMNISTER

Kulturskymning?

Nja.

Ty vad berättar Dagens Nyheters topplista över ”Sveriges 10 viktigaste kulturhändelser sedan 1864” om oss och om vårt land just nu? Jag undrar sedan DNs läsare röstat fram den för att fira tidningens 150-årsjubileum. Och för att, tillade kulturredaktören som skäl, ”det är roligt”.

Roligt?

Än en gång: nja.

Jag skulle, om jag haft chans, varnat kulturredaktören för en lista av den här typen. Jag vet. Trettondagsafton 1977 skulle jag som redaktionschef se till att vi på Aftonbladet fabricerade en tjock, laddad helgtidning till följande dag. Ett aber: ingenting hände i världen. Nyhetstorka.

Nu behövdes kreativitet. Jag slängde ur mig: ”Vi utlyser en folkomröstning. Alla tiders svensk!”

Ja, vem är den störste svensken genom tiderna? Jag kittlade läsarna med några namn: Gustaf II Adolf kallad Hjältekonungen. Adolf Erik Nordenskiöld med Nordostpassagen. Elsa Brändström som Sibiriens ängel. Raoul Wallenberg och hans räddning av Ungerns judar. Dag Hammarskjöld som FN-boss.

Läsarna dränkte oss i förslag. Tio av dem som röstat ”rätt” belönades med en burk kaffe. Det blev en topplista som lärde mig att läsarna reagerar med sin kändiskörtel och på vad de senast sett i tv.

1. Gustaf Dalén, blind uppfinnare och nobelpristagare. Hur kom det sig att så många kände till honom? Jo, filmen om hans liv, ”Seger i mörker”, hade gått på tv någon vecka innan.

2. Ingemar Stenmark, den folkkäre västerbottningen i början av sin karriär med färska VM-guld.

3. Björn Borg, med sin första Wimble­dontitel på väg att bli en legendar.

4. Olof Palme, nyss avsutten stats- minister och ännu inte med sitt anseende nersjabbat av sina lögner i Geijerskandalen.

5. Carl XVI Gustav, den då bara 30-årige kungen som tre år tidigare ­efterträtt sin farfar och ännu inte var sammankopplad med ”kaffeflickor”.

Jag suckade. Mera spännande än så blev det inte. Det gav mig lärdom: ­Underskatta inte historielösheten och lita inte på läsare.

Och nu likadant med Sveriges, som det lite pampigt hette, ”10 viktigaste kulturhändelser de senaste 150 åren”.

Jag vill inte knäppa DN:s läsare på ­näsan. Men spänn fast säkerhetsbältena, ty så här ser listan ut:

1. ”Pippi Långstrump”

2. ”Fem myror är fler än fyra elefanter”

3. ”Torka aldrig tårar utan handskar”

4. Utvandrarsviten.

5. ”Karl-­Bertil Jonssons julafton”

6. ”Dancing queen”

7. ”Fanny och Alexander”

8. ”Jazz på svenska”

9. ”Bröderna Lejonhjärta”

10. Nobelpriset i litteratur.

Ni ser väl samma sak som jag? ­Ingen Strindberg på listan. Ingen Zorn och ingen Greta Garbo. Ingen filosof, ingen Tingsten. Ingen Birgit Nilsson och ingen Karl Gerhard.

Hur tänker de 10 000 som står för listan? Har de tänkt över­ huvud taget?

Jag vet. Jag ser dem framför mig. De läser självklart DN, till och med kultursidan. De bor på Södermalm och är lite hippa. De är 52 år. Allihop. Födda tidigt 60-tal, tioåringar när Sverige var som mest engagée och dominerades av en drömsk och militant vänster i 70-talets första år. Medelåldringar som nu efter morgonyogan äter söndagslunch på Pelikan.

Hur jag vet? Se på listan. Den odödliga anarkisten Pippi L ska naturligtvis ha sin plats på listan. (Men etta? Knappast).”Bröderna Lejonhjärta”, däremot, var Astrid Lindgrens försök att anpassa sig till den tunga, mörka upprorsfyllda tidsandan med en berättelse utan bus men med sjukdom och tyranni, förräderi och förtryck. Jag minns: det var den bok vi på sängkanten läste för våra åtta-nioåringar.

Fortsätt att se på listan. Dessa pappor har nu ett vårdat - men något grånat - skägg och som duktiga, jämställda män byter de blöjor på sina barnbarn. De minns s i n a pappor som satte dem - de är nu tio-elva år - framför tn:n för att i pedagogiskt syfte titta på ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Det är 1973 och Magnus och Brasse är kul. Men programmet var snott från det amerikanska ”Sesame street”. Som kulturföreteelse är den lika svensk som ”Aida” och ”Downton Abbey”.

Ni ser hur vår engagerade kultur- röstare växer upp. Han har blivit 14-15 och det var ju genom att dansa till ABBA:s ”Dancing queen” som han får sitt livs första riktiga kyss. Klart det är en historisk kulturhändelse. ”Dancing queen” är från 1976 och hans kulturupplevelser följer hans mognadsprocess. Han förstår då att ABBA är lite tacky och pressar in Jan Johanssons ”Jazz på svenska” från 1964 på listan. Jazz är fint. Men inte svenskt.

Sin filmiska upplevelse möter han en bit upp i 20-årsåldern med Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” 1982. Ängslig över att inte vara finkulturell tillräckligt griper han - nu på tröskeln till sin 50-årsdag - efter något högt och djupt. Då hamnar Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar” från 2012 i de röstandes trygga geografiska hembygd, Södermalm.

Visst är Gardell bra. Men han är inte Selma Lagerlöf.

Det slående i DN-läsarnas kultur­kanon är att de gör sig till offer för sentimentalitet och svårmod, barnkultur, känslopjunk, nostalgi, kändiskap och tv-minnen. Då kommer till och med ”Karl-Bertil Jonssons julafton” med.

En tröst är att DN-kulturens topp-10-lista kunde ha varit ännu värre. Skulle tidningen ha publicerat en topp-30 hade Hultfredsfestivalen och Killinggänget, ”Fucking Åmål”, ”Bamse”, Ebba Gröns ”Staten och kapitalet ” samt ”Sällskapsresan” ha klassats som kulturens klenoder.

Jag läser just nu ...

 … en stimulerande, optimistisk bok, ”Leva och låta dö” av filosofen och utmanaren Johan Norberg. Han hyllar globalisering, digitalisering och individualisering, vilka för in världen i en utbredd välfärd (och därmed globalt en ökad jämlikhet), underblåser utvecklingen och gör att ”allt kan bli möjligt”. Bara vinnare? Nej.

Bokens underrubrik berättar ”varför bjässarna i politik, näringsliv och kultur är döende eller redan döda”. Norberg är obligatorisk läsning för den som vill hänga med in i framtiden.

Flygrädslan ...

 … växer hos allmänheten när en olycka som den i Indonesien inträffar. Dock: flyg är säkraste samfärdsmedlet. Ska ni bli räddA ska ni i stället titta på havet. I samma område i vilket ­Air Asias Airbus störtade – vattnen mellan Indonesien och Filippinerna – har under 2000-talets 14 första år 160 färjekatastrofer ­inträffat med 17 000 människor omkomna.

Sannfinländare ...

 … har en förmåga att ­skämma ut sig som vore de Sverigedemokrater. Min korrespondent

i Helsingfors skriver: ”Jag läser i din ­kolumn att ’selfie’ är årets ord. Här

i Finland har vi gått ett steg längre. När den sannfinske riksdagsmannen Teuvo Hakkarainen nattetid på fyllan skickade bilder på sin lem till en 20-åring som han gått och ­blivit förtjust i – känslorna var inte ömsesidiga – döpte Hufvudstadsbladets politiska chef Susanna Ginman bilden till en snopp-selfie.”