En gång i tiden fick alla jobba

De som lyckas ta sig till Europa vill inte förfalla till dagdrivarliv och socialhjälpstagande. De längtar efter första lönen.
Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
De som lyckas ta sig till Europa vill inte förfalla till dagdrivarliv och socialhjälpstagande. De längtar efter första lönen.
KOLUMNISTER

”Vet du vad Liverpool är?” frågade min vän Jan Mosander, då han år 2000 hälsade på mig i Australien.

”Klart jag vet”, svarade jag.

”En stor jävla förstad till Sydney. Tre-fyra mil längre in i landet. Inte en jäkel vill dit”

”Jo, jag vill”, sa Mosander.

Han hade ett skäl. När han på 1960-talet växte upp i Helsingfors hade han en äldre kusin, Ola Svensson, i staden. Ola var karamellmästare på godisfabriken Fazer. Ola hade det bra men såg det inte som sin framtid. Med sin hustru bestämde han sig för att utvandra till Australien. Efter att ha mätts på längden och bredden fick han okej. Paret tog sig till Portsmouth i Storbritannien, där de till en kostnad av tio pund gick ombord på Achille Lauro som efter en dryg månad nådde Sydneys hamn.

Ola gick i land en tisdagkväll och transporterades till en invandrarmottagning. Onsdag fick de bekanta sig med sin barack i lägret. Torsdag morgon kom en arbetsförmedlare.

Arbetsförmedlaren sa: ”Jag kan fixa ett jobb så du börjar i morgon …” Sedan sänkte han rösten och viskade: ”… men jag har ett bättre jobb att ge dig. Men det börjar inte förrän måndag. Härdar du ut med att vänta?”

Ola härdade ut över helgen. Måndag, sex dagar efter ankomsten, var han på plats i en alumfabrik. Han lärde sig engelska av att snacka med arbetskompisarna. Han lärde sig Australien av att vistas där.

Simsalabim var han en ”aussie”. Det är detta som i den hätska svenska debatten om flyktingar och invandare kallas integration och assimilering.

Mosander fann sin kusin. Han satt i sin egen villa som pensionär.

Målet nått bums. Metoden var: jobb genast. Den är beprövad i de stora invandrarländerna Amerika, Kanada och Australien. De vet, att de som brutit upp från fattigdom, krig eller tristess och startar nya liv ser fram emot den första lönen. Det var så Karl-Oskar och Kristina från Duvemåla gjorde. Det var så Albert Einstein och Henry Kissinger gjorde.

Det är därför invandrar- och flyktingberättelser nästan alltid utvecklas till success stories. Om en ung man från Ghana under två år vandrar genom Sahara, tar hårda jobb, rånas, luras men kommer fram till Europa, besegrar ett staket och slussas till ett läger, har han visat styrka och intelligens. Likadant med kvinnor i Syrien som säljer sina ringar och örhängen för att köpa plats på en rank båt som - kanske - tar dem över Medelhavet. De har visat uppfinningsrikedom och mod.

De är de starkaste av de starka. Sina egenskaper vill de i segerögonblicket inte låta förfalla till dagdrivarliv och socialhjälpstagande. De längtar efter första lönen.

Så var det en gång i tiden även i invandring till Sverige. Ett år i början av 1980- talet åkte jag i en vecka bil genom Syriens öknar tillsammans med Invandrarverkets dåvarande chef, skåningen Thord Palmlund. Antalet asylsökande hade under en period ökat, vilket orsakade debatt. Palmlund ville med egna ögon se hur Syriens kristna och kurder hade det.

Palmlund sa: ”Sverige har haft stor invandring förr. Sensommaren och hösten 1944 flydde fler än 30 000 balter från Estland, Lettland och Litauen över Östersjön till Sverige. Vi tog emot dem.”

Flyktingarna (bland dem Käbi Laretei, Ilmar Reepalu, Ilon Wikland och Laila Freivalds) kom över Östersjön till Gotland och Stockholms skärgård i båtar olämpliga för stora vattenvidder i höststormarnas tid. Svenska örlogs­fartyg bärgade många skeppsbrutna.

Men sedan? Arbete! Det var om det Palmlund talade i den syriska öknen: ”De allra flesta skickades i väg att bli skogshuggare. Skogarna stod tomma, när Sveriges vapenföra män var inkallade.”

Vägen, sannolikt den enda vägen, går genom arbete.

Men nu är vi svenskar och då vet vi: Så ska det inte gå till!

Det rubbar det stolta systemet. Vi måste göra folkförflyttning till ett problem. Vad ska annars handläggare, konsulenter, behovsprövare och språk­lärare göra?

Oroa er inte. Deras uppfinningsrikedom är ofantlig. Det finns alltid projekt. Sakine Madon, som jag förmodar själv är flykting eller invandrare, berättade i Expressen hur Botkyrka kommun braverar med att ha bytt ut ”mångkulturella” satsningar mot ”interkulturella”. Ja, det gör en jävla skillnad.

Botkyrkas kommuntjänstemän var på hugget redan för tio år sedan. Då kläckte de idén att invandrarkvinnor skulle få getter; kurder kommer ju från herde­kulturer.

Madon ironiserade över ”nya flashiga begrepp, nya luddiga projekt”. Botkyrka har en webbaserad snabbkurs i inter­kulturalitet och dilemmaworkshoppar.

Tänk om Ola Svensson från Fazer hamnat i dem. Då kunde det gått honom illa.

Det kunde gått ännu värre. Hans arbetsvillighet kunde ha avhånats. Det sker nu när Danmarks socialdemokrater inför folketingsvalet senare i vår på affischer blandar sig i flykting- och invandrardebatten med en slogan:

”Kommer Du till Danmark skal Du arbejde”.

Tydligt besked från invandrarlandet. Och arbeta är just vad invandrarna och flyktingarna vill. De mest företagsamma vill bli miljonärer.

Svenska socialdemokrater gick i taket. statsvetaren Ulf Bjereld (S) sa: ”Det är motbjudande retorik.” Historikern Henrik Arnstad, Stefan Löfvens auktoritet i ideologifrågor, sa: ”I Danmark regerar rasismen.” Ett kommunalråd (S) i Växjö krävde, att svensk socialdemokrati skulle ta avstånd från den danska S-kampanjen.

Det senare fick stadens lokaltidning att skoja om att i Sverige skulle en slogan lyda:

”Kommer Du till Sverige ska Du leva på bidrag”.

Vad skulle Ola ha tyckt? Kanske kräva att få gå i en dilemmaworkshop.

Jag läser just nu...

... en 540 sidor tjock bok som vill ”lägga grunden till en ny upplysningstid”. Med enkelt språk och klar argumentation går Christer Stumark mot religioner av alla slag, kvacksalveri, new age, magnetterapi, psykosyntes och all annan hokuspokus. Sturmark, 41, är it-nörden som skapade en förening, Humanismen, som främjar sekulär humanism och på sitt bokförlag Fri tanke ger ut spännande, förnuftiga böcker. Som sin egen.

Margot Wallström...

... betraktas som regeringens unguided missile: Vad som helst kan hända. I Studio ett förra fredagen sa hon: ”Det finns inga bestämda definitioner på vad som är demokrati och vad som är diktatur”.

Reportern Herman Meltzer frågade: ”Om ett land inte håller allmänna val, kan man då inte definiera det som diktatur”.

Wallström: ”Nej inte nödvändigtvis.”

Åhåååå!? Har Wallström ingen chef som lyssnar på radio?

Tio euro...

... kostar det mig från nyår att köra full rulle på Autobahn. Motorvägsavgift för dem som brukar vägen. En kär utgift för den som vill se tyskarna upprätthålla världens bästa vägnät.