IS och Assad – ett val mellan pest & kolera

Krigsskådeplats Syrien. För nästan alla grabbarna gick det åt skogen, de blev kidnappade eller mördade. Kolumnisten Heimerson i mitten med pannlampa och bok.
Foto: Niclas Hammarström
Krigsskådeplats Syrien. För nästan alla grabbarna gick det åt skogen, de blev kidnappade eller mördade. Kolumnisten Heimerson i mitten med pannlampa och bok.
KOLUMNISTER

Inte förrän i april 1961 kom jag till Damaskus för första gången.

Jag fann att det var något mysko med stan.

Jag hade veckorna innan mött Mellanöstern och låtit mig charmas. Kairo: så högljutt och levnadsglatt. Amman: en obetydlig men exotisk och vänlig ökenstad. Och Beirut: ett Pigalle vid Medelhavet. Jerusalem: delat, den östra var jordansk (Palestinafrågan hade ännu inte lyft), den västra judisk. Jag gick enkelt genom Mandelbaumporten mellan den orientaliskt kummindoftande östra stadsdelen och den vitalt ungdomliga, optimistiska västra.

Aldrig tänkte jag: Allt går åt helvete.

Först i Damaskus tänkte jag så.

Jag var 25 år och hade för Kyrkans resetjänst, som den lilla och inte helt hederliga resebyrån hette, tagit ett påhugg som reseledare för 40 kristna svenska turister. De ville ut i världen för att se Konungarnas dal, Umayyad-moskén och Födelsekyrkan i Betlehem. De ville under sång vandra Via Dolorosa. ”En lyxkryssning i Jesu namn”, hade resebyrådirektören sagt, när han städslade mig. Jag pluggade Bibeln för att kunna guida. Jag fixade bättre hotellrum än gästerna, en gnällig troende medelklass, betalt för. Jag fyllde i blanketter om valutainförsel. Jag slet som ett djur. Det var rätt kul.

Och nu Damaskus, världens äldsta huvudstad. Det fanns då, för 54 år sen, något ängsligt och piskat över Syrien. Landet var i union med den starke Nassers Egypten.

Jag har sedan varit tillbaka ett tjugotal gånger, senast en vecka i det krigshärjade Aleppo. Jag har sett landets alla delar, från Golanhöjderna i sydväst till Qamishli i nordöst. Jag har haft goda vänner bosatta där. Och hela tiden har landet och huvudstaden känts som en olöst gåta. De Medelhavsvackra kvinnorna, den goda maten, en välutbildad medelklass å ena sidan, den energiska säkerhetspolisen, skoningslösheten mot oppositionen å andra.

Syntes: Stiliga råskinn. Då som nu.

Det finns en bild från krigets Aleppo. Kring ett bord i en utkyld, snuskig lägenhet sitter sex frilansande krigskorrespondenter, upptagna av mobiltelefoner och datorer. En läser med hjälp av pannlampa en bok. Av dessa blev snart en spanjor kidnappad men släppt efter några månader. Två andra spanjorer har senare kidnappats och är försvunna i denna dag. Den sjätte är våningens ägare, vår tolk och fixare Abdullah. Han blev en vecka senare ihjälskjuten. I folkresningen tillhörde han ”fel” fraktion. Bilden är tagen av Aftonbladets Niclas Hammarström som tio månader senare togs som gisslan men släpptes efter 43 dagar. Bara en - jag - slapp undan övergrepp.

Så vad är det med Syrien? Förklaringen till dess järnhand och rotlöshet finns i dess rika historia. Denna del av världen hade civilisation medan Sverige fortfarande låg under is. Det var en knutpunkt för skilda kulturer och lockade många erövrare. Sidenvägen drog fram genom Syrien och skapade kontakter med Kina. Från 1500-talet ingick området i det osmanska imperiet.

I slutet av första världskriget delade vinnarmakterna Frankrike och Storbritannien Storsyrien: Irak och Jordanien blev brittiska kolonier, Syrien och Libanon blev franska. De styrdes med NF-mandat. Det höll till andra världskrigets slut. Krav på självständighet förverkligades 1946.

Syrien har sedan aldrig varit nära demokrati. Det har sysslat med panarabism och krig mot Israel. Det har styrts i baathsocialistisk anda, hört till Sovjets intressesfär. Militärkupperna kom slag i slag - tills Afez al-Assad, en flygöverste tillhörande en missaktad shiasekt, alawiterna, 1970 grep makten.

Klanen Assad kapade landet. När ­Assad dog 2000 efterträddes han av sin son. Pappa Assad är mest ihågkommen för ett blodbad på Muslimska brödraskapet i Hama och för att trakassera Libanon. Sonen, nu 50 år, går i spåren med sitt strax fem år långa ­skoningslösa krig för att slå ner en folk­resning. Han har använt giftgas mot civilbefolkningen.

Assads inbördeskrig har haft ihjäl 260 000 människor. Han har tvingat halva sin befolkning om 23 miljoner människor att bryta upp från sina hem. 5 miljoner har gått i landsflykt.

Han är värre än sin pappa. Det reser en prioriteringsfråga: När världen går samman för att dämpa terrorismen, vem är viktigast att ta kål på, det islamiska kalifatet, IS, eller Syriens diktator?

Det är som att välja mellan pest och kolera. Men rätt svar är: IS.

IS är en ökenhägring som förvandlats till en mardröm. En perverterad våldsorganisation som hotar människor överallt i världen. Dess medlemmar ska inte kallas fascister; fascism är grundad i nationalism och har en Führer. IS är internationellt. Medlemmarna är nihilister. Mest liknar de tjugotalets bolsjeviker.

Det blir svårt att utrota IS. Det tog 74 år för kommunismen att falna, tolv för nazismen att vara passé. Det tar en generation att se lidelsen för IS brinna ut. Det handlar om mer än vapen. IS är en ideologi. Det sitter i huvudet. Det kan inte bombas bort.

Ännu svårare är att kriget mot IS inte är samordnat. Ryssarna bombar - som i förbigående - också den Amerikabackade Syrian Free Army. Turkarna bombar gärna - som av en händelse - kurder.

Självförtroendet är skadat av nutidshistoria. När den grövste våldsmannen av alla, Saddam Hussein, lyfts bort accelererade kaoset i Irak. När den perverse våldsmannen överste Khadaffi dödats öppnades i Libyen vägen till anarki.

Risken är stor att roten till det onda, Bashar al-Assad - med Putins välsignelse och fransk uppgivenhet - därför tillåts fortsätta att härja.

I stället bör han förses med en business class till Moskva. Enkel biljett.

IS är en ökenhägring som förvandlats till en mardröm. En perverterad våldsorganisation som hotar människor överallt i världen.

Jag läser just nu …

… en svensk biografi av anglosaxisk kvalitet. Lars Ragnar Forssberg skildrar ”Ernest Thiel. Pengar & passion.” Thiel var en komplicerad judisk bankman, tidvis en som fick ärligt konst­intresse medan hans privatliv var en tvålopera. Thiel skapade ett storslaget galleri. Forssberg skriver en cool och vacker svenska. Hans bok är ett panorama både över industrialismens genombrott och konstnärers och författares priviligierade liv. Mycket i boken är citat ur de bildade klassernas korrespondens, långt från Facebook och Twitter. Familjen Wallenberg, Thiels partner, kommer inte ut ur boken som hedervärt folk. Boken bör Augustnomineras.

Har ni skrivit önskelista …

… till chefen? Företag ger allt oftare sin personal julklappar. Detta är de populäraste: Kapselmaskin. Traktörpanna. Karaff. Mini-matberedare. Termos.Blender. Brandsläckare. Locktång. Elvisp. Kaffebryggare. Jag tjingar för locktången.

Klimatmötet i Paris …

… är över i dag. Delegaterna kan resa sig från sina vilorum, meditationssalar och restauranger. Två veckor av hardship är över. Den svenska delegationen var bara 59 man stor. Därför fanns ingen plats för en representant för den av klimatförändring redan drabbad gruppen renskötande samer. Snålt.