Hon vill göra en exotisk resa - vi väljer Stockholm

KOLUMNISTER

Jag satt med den främmande stadens lokaltidning framför mig och tittade på fotografiet av landets ledande skira, sköra opinionsbildande författarinna.

Nina Björk, som personen hette, var klädd som en skinnskalle. I kraftiga kängor av den typ som man sparkar ihjäl medmänniskor med.

Det var därefter jag i ortens tunnelbana och på dess bussar, på restauranger och i teaterfoajéer iakttog hur ortens kvinnliga befolkning helt lagt av med att bära vanliga skor. Alla klädde sig i skinn­skallekängor eller gympadojor.

Konstigt.

Man gör konstiga iakttagelser, när man som min hustru och jag gjorde, ger sig av på en långweekend i en storstad.

Vi vet alla hur en sådan börjar. Knarrigt i förhållandet mellan man och kvinna. I vårt förhållande också - fast det bara är en 29-årig förbindelse och vi lever på vischan i utlandet.

Hon sa: ”Vi behöver komma bort. En storstadssemester …”

Jag sa: ”Jaha. London eller New York? Det är ju dit alla wannabe-yuppisar reser. Springa på Harrods eller ­Bloomingdales. Och jetlaggad spela en äkta New Yorker. Förresten, med brexit har London blivit billigare.”

Hon: ”Ska vi inte ta nåt mer spännade?”

Jag: ”Vaddå.”

Hon: ”Nåt mera exotiskt. Stockholm tycker jag.”

Det blev långhelg i Stockholm, denna älskansvärda lilla storstad.

Klimatet var septemberljuvligt 18 ­grader. Ljumma kvällar. Inget regn, ­ingen överrock.

Liv och rörelse. På gräsmattan runt Karlaplans fontän pilade välnärda råttor. Lidingöloppet gick med 40 000 löpare på startlinjen. Min svåger Rolf var en av dem. Han kom i mål. Hans tid var inte märklig.

Han har fyllt 90. Jag skaldade som gratulation en travesti på Thomas Thorild:

”Att springa fort är stort, att springa fritt är större.”

Det var lönefredag. På hipstrarnas Södermalm var det denna weekend gapigt och trångt som på Reeperbahn. På Gamla stans trottoarer låg vid midnatt fjortis-fyllon slocknade i koma och kräk.

Vid Stureplan fanns i mörkret framför Sturecompagniet och familjerestaurangen Sturehof bodybuildade, uniformerade in- och utkastare. De var många och mordiska och skulle ensamma kunna försvara Gotland.

Minst överraskande under mina ­svenska dygn var att AIK:s supportrar bar sig illa åt i Borås. Satte eld på en ­läkare och brände sin egen flagga. Matchen avbruten. Är det inte dags att upplösa klubben?

Mest överraskande var antalet tiggare. Vi har alla hört att ”det sitter en tiggare i varje port”. Skitsnack. Jag rörde mig över hela stan, på Söder, Östermalm och i Nacka, jag vandrade från Vasagatan till Stureplan. På fyra dagar såg jag sammanlagt fem tiggare. En sov. Även han fick en slant.

Tiggare förresten! Indignerat noterar jag att de riktiga tiggarna finns på Stockholms krogar. När du betalar med kort ska du numera inte bara knappa in din kod. Du anmodas att skriva in ett slutbelopp som förmodas ange att du pressats betala en extra betjäningsavgift. Kyss mig i brasan! Näst Du-reformen 1967 är dricksens inkluderande i notan det bästa som hänt i våra vardagsliv. Vänligen upphör med ofoget!

Och apropå pengar. Det välskötta Stockholm Taxi har i smyg nästan fördubblat sina priser. Taxametern rör sig snabbare än bilen. Tv-huset till Göta Lejon i lördagskaos kostade lika mycket som en jorden-runt-flygning med mellanlandning i Hawaii. SL däremot är modernt, bekvämt och punktligt. De flesta bussförarna är vänliga, leende somalier. Utan invandrare stannar SL. (Och SL borde ta över SJ).

Långweekends i London och New York präglas av teater. Likadant med Stockholm. Vi gick på premiären av Oscarsrevyn.

Med Robert Gustafsson på scenen blir det vanvettskul.

Men allra roligast var Rachel Mohlins lustmord på Malou von Sivers-journalistiken.

Dock - ännu roligare var det ­någon kväll senare på Woody Allens gangstermusikal ”Bullets over Broadway”. Svensk-iranskan Shima Niavarani som bombad blondin har Marilyn Monroeska komikerkvaliteter.

I en kaffepaus på ett utrikesseminarium träffade jag Carl Bildt. Han berättade att medelåldern på tv-tittaren är 72 år. Passar mig perfekt. Såg många svenska program under min storstadssemester. Nya ”Fråga Lund” är bra men överproducerat. För mycket programledare som ska visa kick-boxning och explosioner i en sjö. Det är frågorna och svaren som är poängen.

Minns plötsligt hur jag i nittiotalets mitt bjudits in som gäst till Lund. ”Ta med dej en bra fråga som ger programmet liv” löd uppmaningen. Min fråga var: ”Är det sant att afrikaner har rytmen i blodet.” Svaret skulle kunna vara kulturhistoriskt, antropologiskt eller vad som helst.

Frågan spolades. Det var starten på PK-eran.

Bästa programmet i svensk tv är ­”Sverige i dag”. Det rapporterar sånt som en gång gjorde Aftonbladet och Expressen stora. Icke 08-nyheter, inte crime, inte kändisar. I stället lodjur och träsnidare, plöjnings-SM och jordgubbar som blommar vid fel årstid.

Vi hade, som ni ser, en bra storstadssemester. Kanske gör vi om den. I Oslo.

Svenska politiker...

Kennedy varnade för tigrar.
Kennedy varnade för tigrar.

… lever i föreställningen att om de samarbetar med Sverige­demokrater kan dessa ”tämjas” genom att man lyssnar, bjuder in. Olle Wästberg varnar i sitt nyhetsbrev. Han bjuder ett citat ur John F. Kennedys installationstal: ”De som, dåraktigt, söker makt genom att rida på tigerns rygg slutar i dess mage.”

Jag läser just nu...

Stockholms lokaltrafik är modern och bekväm, enligt Staffan Heimerson.
Stockholms lokaltrafik är modern och bekväm, enligt Staffan Heimerson.

... John le Carrés svindlande, lättsamma ”The Pigeon Tunnel. Stories from my life” som just kommit ut på engelska.

Carré hade ju en lurendrejare till pappa, en virrig mamma och en på pappret olycklig barndom.

Nej, han blir inte en självömkande Sommarpratare.

Han bjuder komiska episoder från sina tio år som spion för brittiska MI6. Han sätter en ny standard för memoarer. Höstens bästa läsning.

Rätt ska vara rätt...

...och jag uttryckte mig suddigt, när jag i min förra kolumn skrev var muslimer genom århundraden hade funnits. Min lärde läsare Stefan Simon i Uppsala påpekar, att Ungern var under ottomanskt styre 1541-1699.

En god vän, Fredrik Muhr i italienska Ligurien kom just tillbaka från en resa till Budapest och noterade: ”Det som är bra i stan står turkar och romer för. Turkarna med sina termalbad, ­romerna med sin musik. Fiolerna gick på högtryck. Naturligtvis var det omöjligt att motstå frestelsen att köpa en cd med orkesterledaren i närbild. Förnamn Lajos. Efternamn Sarkozy. ”