Katter är lika vanebildande som narkotika

”Kattberoendet är livgivande och lyckoskapande”, skriver Staffan Heimerson som nyligen förlorade vita vännen Neve.
”Kattberoendet är livgivande och lyckoskapande”, skriver Staffan Heimerson som nyligen förlorade vita vännen Neve.
KOLUMNISTER

Det blev en apart och tragisk ordväxling.

Jag satt framför Sky News morgon-tv. För tredje dagen i rad var den första, största och tjatigaste nyheten, att någon trekvartskändis hade gått ur tiden.

Det hade börjat med en brittisk sångare, George Michael, beskriven som nydanande. Bara 54 år gammal hade han hittats i sin säng med hjärtat stannat. Han hade en narkotikakarriär bakom sig.

Trött noterade jag vår tids intellektuella gissel: alla halvkändisar måste via Twitter genast uttala sin ofattbara sorg. Den som försökt vet att det är en delikat uppgift att skriva ett kondoleansbrev: att visa respekt för den döde, deltagande med den överlevande fordrar språkligt en lågmäld poesi i moll.

Men nu: pang på - visa narcissistiskt att du som halvkändis är lika stor som trekvartskändisen. Den vanligaste sorge­klyschan lyder: ”I’m devastated.” Jag är förkrossad … Den näst vanligaste: ”So much talent, so humble.” En så stor talang och så ödmjuk. Det blir slitet efter 20 tweets. Banalt som julklappsrim.

Det var nästa dag som en halvkänd 60-årig pillerknaprande skådis, Carrie Fisher, prinsessan Leia i ”Star Wars” och kändisdotter till skönsångaren Eddie Fisher och skådespelerskan Debbie Reynolds, dog efter ett hjärt­stillestånd. I en nyutkommen själv­biografi hade hon just förbättrat sitt kändisskap genom att beskriva ett vänsterprassel med Harrison Ford. Ny infantiliserad Twitterstorm med nya trivialitetstoppar. Varenda såpaskådis på två kontinenter kände sig tvungen att avge ett omdöme och pekoralistiskt uttrycka sin sorg. Ordet magiskt blev på fem minuter utslitet.

Nu var det tredje dagen. Först, störst, mest inträngande och flämtande rapporterade Sky att nu även Debbie Reynolds dött. Hon hade sitt genombrott 19 år gammal i musikalen, filmen ”Singin’ in the Rain”. Hon var käck och gullesöt på 50-talsvis. Men inte mer. Hon var 84 när hon i förra veckan dog, en icke ovanlig ålder för en stroke och en bortgång. Twitterstormen blev till en Twitterorkan.

Telefonen ringde medan jag satt framför tv:n och led och snobbade med min godare smak. Min hustru tog telefonen.

Hon kom in till mig i tv-rummet. Med försök till sarkasm sa jag:

”Jag kan lugna dig. Ingen ny har dött den senaste halvtimmen.”

”Jo, det har det”, svarade hon. ”Det var veterinären som ringde. Neve dog i morse.”

Marianne, som hustrun heter, var inte så cool som hon lät. Hon störtade in i badrummet och grät hejdlöst.

Själv fick jag tårar i ögonen. Jag kände mig tom. Nu var det sorg på riktigt.

Neve var en stor vit katt, den vackraste i världen (nåja, hon var en fetknopp och hade fått offra ett halvt öra till en aggressiv hudcancer). Hon hade kommit in i vårt liv en augustidag 2006 när hennes mamma på vildkatters vis placerade ut sina sju ungar på vår provencalska bergssluttning.

En katt är som narkotika: vanebildande. Jag hade aldrig tänkt på mig själv som kattmänniska förrän jag för 30 år sedan flyttade ihop med Marianne, som hos sig hade katten Mjau. Sedan dess har vi haft Skuttan och Blanca, Kulting och Kaxe och några till. Någon har dött av hög ålder, andra på grund av ovarsamhet i trafik. Några har - på katters vis - sprungit till skogs.

Jag tycker mycket om hundar också. Men det är som det heter i ett franskt ordspråk: ”Hunden kan vara en underbar prosa, men bara katten är poesi.” Kattens outgrundlighet är betagande. Hunden lyder. Katten gör som den vill. En filosof har noterat: ”De forna egyptierna dyrkade katterna som gudar. Det har katterna aldrig glömt.”

Den feta, vita Neve, som på italienska betyder snö, betydde extra mycket i våra liv sedan hennes bror Nurre, som till kynnet var som Neve men kolsvart och något mera korkad, i förrfjol sprungit till skogs och sannolikt gjort sig till offer för räven.

Någon dag före jul slutade Neve att ens gå ut på terrassen. Hon hade innan dess spunnit varje gång hon hörde isen rassla på ett ostronfat, ty till hennes kostvanor hörde att varje lördag tillsammans med husse till lunch äta ostron. Nu hade hon mist aptiten.

Vi körde ner till vår orts lilla djursjukhus. Där blir alla djur vänner. De vanligaste patienterna är jakthundar som under vildsvinsjakt blivit vådaskjutna av sina alltför ivriga hussar. Jag beundrar veterinärerna som tar i alla lidande djur och får dem lugna.

Neve nös oavbrutet. Hon var ut­torkad. ”Hon har angripits av ett virus”, sa doktor Calore. ”Men det ska nog gå bra.”

Det gjorde det inte.

Nu saknar vi vår Neve. Hon mötte oss alltid vid bilen och sprang före. Hon lockade in matte i sin hångelhörna och visade att hon mådde bra av smekningar. Matte mådde ännu bättre.

Katter inger lugn. Du sänker tonen i familjen. Det är som det sagts, att när en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mer för en inredare att göra där.

Kattberoendet är till skillnad från narkotika livgivande och lyckoskapande. Det är därför den schweiziske konstnären Alberto Giacometti på 30- talet kunde säga:

”I ett brinnande hus räddar jag hellre en katt än en Rembrandt.”

De orden vill jag sprida. Men inte på Twitter.

Jag läser just nu ...

… ”Fenomenet GW”, en studie i den folkkäre, okonventionelle, intelli- gente, skröplige, skrytsamme, störtrike kriminal­professorn, jägaren, mat­vraket och tv-kändisen Leif GW Persson. Lars Ragnar Forssberg skriver vårdat, väldisponerat och analyserande.

Men det är ett tjat om GW:s klassresa, som ju inte är märklig. Jag skulle velat ha mera fokus på att GW från skattebetalarna hade en stjärnlön utan att arbeta. Sådant tycker jag är korrupt.

Flyktingproblemet ...

… bör väl vara löst nu. Det har nämligen gått flera månader sedan Migrationsverket underrättade oss om att det skulle byta logga. Loggan är ytterst viktig för ett statligt verk - ”den nya loggan ska stärka verkets identitet”, hette det. Vi lugnades med beskedet att den nya loggan bara skulle kosta 4,6 miljoner kronor.

I en opinionsmätning ...

… får bara 2 ministrar av regeringens 24 godkänt. De andra, inklusive statsministern, är underkända. Pröva tanken på vardagens och verklighetens andra sektorer. Ta Malmö FF. I en spelartrupp får bara 2 av 24 spelare godkänt. Tror ni att tränaren skulle få stanna kvar?

Eller ta Volvo. I dess direktions översta skikt får bara 2 av 24 chefer godkänt. Tror ni att Håkan Samuelsson skulle få behålla jobbet? Nix.

Politik är jobbet som ger anställningstryggheten ett ansikte.