Hjältarna från mitt Röda Kors saknas i dag

Jag tar oegentligheterna inom Röda korset som en personlig kränkning.

I min barndom var Röda korset en värld fylld av handlingens män och kvinnor. Hjältar. De ville göra gott när världen behövde ett handtag. De ville leva livet; tids nog skulle de ändå bli svennar. De gillade hardship.

Jag vet detta av en lycklig tillfällighet. Min mor var en av dem. Som nioåring fick jag se henne in action, när hon i Röda korsuniform på M/s Karskär sommaren 1945 från Lübeck skeppade hem levande skelett från Buchenwald, de som överlevt Hitlers ogärningar, till läger på Ven och i Trelleborg. Hon hade dessförinnan, i andra världskrigets slutmånad, hjälpt Folke Bernadotte i hans vita bussar.

Morsan, tänkte jag då, var lika tuff som Biggles. Jag skulle tycka det ännu mera, när hon sedan blev teamchef och i Ruhrområdet, tidigt om morgonen kokade soppa i femhundraliterskastruller och sedan satte sig i en Hanomag-lastbil med osynkad växellåda och distribuerade soppan till ruinernas svältante människor.

Jag firade sommar- och jullov vid hennes sida i sönderbombade tyska städer och fick äta på militärmässar med brittiska soldater i riktiga Montybaskrar.

Jag träffade morsans underställda och likställda arbetskamrater, alla män och med bakgrund i svenska krigsmakten. Stronga grabbar. Det var mycket verkstad och lite snack.

Det är så en hjälporganisation ska funka. Jag skulle under mina kommande år som utrikeskorrespondent i krig och kriser få se dess arbetare på gott och ont. Bäst: Carl-Gustaf von Rosens operationer i Afrika, bra också Unicefs sätt att med Ulf Kristoffersson i kommandoposition undsätta det svältande Kampuchea, Lysande: en frikyrkokvinna, Anita Vörde, som på Sri Lankas krigshärjade tamilska nordsida ensam drev ett barnhem. Sämst: FN-pampars samarbete med Saddam Hussein om att i Irak stjäla pengarna ur olja för mat-hjälpen.

Det är en skamlighet på den nivån vi ser, om det är sant att Röda korsets kommunikationschef slussat 3,7 miljoner kronor av rörelsens insamlade medel till egen ficka.

Han har då brutit mot det elfte av tio Guds bud: Du skall icke stjäla ur kollekten!

Det är en stöld över det vanliga. En välgörenhetsorganisations rykte och funktionsduglighet hänger på dess arbetares rena händer. Det är inte som med Pettersson i Skandia eller med Wanja: en relativ fråga. Människor ger inte pengar till Röda korset när dessa används till att finansiera kommunikationschefens sjurummare på Runebergsgatan.

Jag minns hur det var på min mammas tid. Hon var en rivig, gladlynt, snabbtänkt men klent utbildad hemmafru. Som ung hade hon blivit änka med tre barn att försörja. Detta klarade hon under krigsåren genom att Bjärehalvön runt vikariera för de folkskollärare som kallats i krigstjänst. Hon ledde den lokala lotta-kåren. Hon var bygdens givna kandidat, när Folke Bernadotte och RK dammsög landet på krafter till räddningsaktionerna i Tyskland. Några år senare var hon chef för verksamheten där nere, vilken hade övergått från att koka soppa till att bygga daghem och lärlingsskolor.

Var hon duktigast på sånt? Nej, men hon hade rena händer. Hennes manliga kolleger hade fallit från. Deras brott var bagateller jämfört med den nu misstänkte kommunikationschefens. Några hade köpt horor och betalat med insmugglade nylonstrumpor, andra hade till underpris handlat konst och antikviteter. De hade utnyttjat lidandet hos dem de skulle hjälpa.

Och som min mor skulle avskytt den senaste skandalen i Röda korset.

Reformen måste komma uppifrån. Det blir inte lätt. Styrelsen är gigantisk, tolv personer, ett mönster i politisk korrekthet, jämställdhet och fördelning mellan etniska grupper, ålderskategorier och statliga myndigheter. Som gjort för mycket snack och lite verkstad.

Det saknas doers och hjältar. Styrelseledamöterna hade inte ens gittat kolla kommunikationschefens fejkade CV.

Och när ordföranden Bengt Westerberg sitter på pottkanten, vad gör han? Tillkallar krishanterare.

Åååh! I min värld är det Röda korset som ska hantera kriser.