Prinsessan blev miljonär på sin tid i Röda Korset

Det gick traditionellt till, det var idylliskt och väluppfostrat, när fransmännen framför det gula rådhuset på Place Georges Clemenceau i Castellar – en sydfransk by med 258 invånare – i tisdags firade sin bloddrypande nationaldag. Vid långbord på torget åt vi vinkokta musslor med pommes frites. Brandkåren sålde vin i glas och butelj. En brandman (i ett land som alltid fegar ut i krig är brandkåren enda institution med hjältestatus) hade klättrat upp i torgets tre pinjer och dekorerat dem med blinkande glödlampor. Dessa var politiskt korrekt energisnåla och skänkte ett vitt, spöklikt sken i stället för torgets i övrigt varmt gula. En femmannaorkester, som förfogade över både discoljus och rökmaskin, spelade pase-double och Abba-låtar. Unga och gamla, feta och magra dansade. Byfånen såg ut som Mahatma Gandhi och var mästare på twist. Ingen var packad, ingen bar sig illa åt.

Med kvällens värme och komik kunde Jacques Tati ha spelat in ”Fest i byn II”.

Min trivsel kom speciellt av en upptäckt som jag jämförde med en upplevelse från en månad tidigare. Jag turistade i Istanbul. Jag besökte en konsthistorisk höjdpunkt, som avseende legender och byggnadsteknik är härligare än Taj Mahal, Pyramiderna, Markusplatsen i Venedig och Angkor Wat. Hagia Sofia byggdes på 500-talet som en kristen kyrka. Vid Konstantinopels fall 1453 omvandlades den till en moské och 1934 till museum. Arkitektoniskt är det ett underverk. Människor som trampat på golvets mångfärgade marmorplattor och sett väggarnas guldmosaiker i skimret från tusentals levande ljus och solstrålarna från den väldiga kupolens fönster har på allvar trott att de befunnit sig i himlen. Så tror vi inte nu. Himlen har förmörkats. Lätteligen rymmer Hagia Sofia samtidigt tiotusentals människor. Jag var nu en av dem. Och jag hatade dem alla.

Skälet? Vi vet alla hur dagens turister drivs av innebörden i uttrycket been there, seen that. Det handlar bara om att riva av ytterligare ett minnesmärke. Ingen befann sig i Hagia Sofia (som betyder Den Heliga Visheten) för stämningens eller skönhetens skull, inte för att förnimma historiens vingslag.

De var där för att fotografera sina mammor, pappor, barn eller kompisar framför Stora porten, som enligt legenden är gjord av trä från Noaks ark. De var där för att i mobiltelefon ringa sina mammor, pappor, barn eller kompisar för att meddela att de just nu fotograferat framför porten – och babbla på tio minuter till och berätta hur vädret i Istanbul var och fråga om vädret där hemma.

Det går likadant till i Pompeiji, vid Buckingham Palace och på Kinesiska muren. Det är störande. Det kan inte vara sightseeingens mening. All stämning, alla tankar försvinner. Det är bara ett enda jävla blixtrande och telefonerande. Alla i Castellar har både kamera och mobiltelefon. Men när vi nu firade Bastiljens stormning fanns i publiken bara två som tagit kamera med sig. På hela kvällen såg jag ingen tonåring som i mobiltelefon till kompisen behövde rapportera att orkestern i år var bättre än i fjol – och fråga hur vädret var i byn längre ner i dalen.

Vilken njutning.

Ni minns från min senaste kolumn, att Bengt Westerberg ringde mig och försvarade sitt ordförandearvode i Röda korset om 800 000 kronor. På en blogg förtydligade han att ”jag har inget pensionsavtal och tar inte ut några traktamenten. Jag får inte heller något avgångsvederlag om jag avgår eller blir avsatt.” Arma karl!

Westerberg underströk för mig, att även prinsessan Christina var väl avlönad, när hon var RK-ordförande. Hon uppbar 75 procent av generalsekreterarens lön. Jag trodde honom inte. Men strax kom ett mejl från RK:s informationsavdelning: ”Christina Magnusson fick inget avgångsvederlag från Röda Korset när hon slutade som ordförande 2002. Dock fick hon i egenskap av ordförande arvode under sina sista tre år som ordförande på sammanlagt 1 738 463 kronor.”

Mejlet avslutades med en slogan: ”Hjälpen når fram!”

Uppenbarligen. Men ska hjälpen i första hand nå en avdankad politiker och en priviligierad prinsessa?