Sociala medier kan skildra världen – men inte frälsa den

Det var naturligtvis naivt att föreställa sig att de sociala medierna och satellit-tv för evigt skulle lösa frågan om krig och fred och att vi skulle kunna travestera Cornelis Vreeswijk, som ju sjöng amerikanen Ed McCurdys fredssång från 1950:

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut

Jag drömde Twitter, Face-eee-book på alla krig gjort slut

Jag drömde om en jättesal där statsmän satt i rad

Och framför al-Jazeeras tv-kameror sa:

Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär.

Sedan folkresningen i Tunisien den 14 januari har det talats om ”it-revolutioner”. Diktatorer jagades på flykten och internet-euforin eskalerade.

Det har funnits skäl att ironisera. Boston Tea Party 1773, som var startskottet för den amerikanska revolutionen, organiserades utan kommunikation på Facebook.

Stormningen av Bastiljen, startskottet för den franska revolutionen 1789, fick spridnings­effekter även utan täckning av satellitkanaler. Och när den ryska revolutionen 1917 brutit ut i Petrograd förstod Vladimir

Lenin, som bodde i landsflykt på Spiegelgasse 14 i Zürich, att det var dags att ta tåget nordöver utan att Leon Trotskij twittrat om detta.

Alla revolutionerna startade med hjälp av gammalmedier, typ brev och mun mot mun.

Och de senaste dagarnas rapporter visar att även överste Gaddafi – som i sig har drag av Saddam Husseins mordiskhet parad med Idi Amins patologiska galenskap – hanterar landets inbördeskrig utanför bloggosfären. Gaddafi använder beprövad äldre teknologi: kulor och krut.

Sannolikt vinner han och krossar det goda civila samhälle som är på väg att växa fram i Benghazi och som präglas av den nord­afrikanska upprorsvågens signum:

1. Det har inte varit höjda nävar med rop om Allahu Akbar (Gud är större). Det finns sekulära strömningar i arabvärlden.

2. Ingen enda amerikansk flagga, Stars and Stripes, har bränts. Vänsterkrafters rutinmässiga Amerikahat har inte ventilerats.

3. Antisemitismen har inte odlats. I kritiska lägen i arabvärlden och andra islamska länder är det annars standardförfarande att skylla allt på Israel.

Vi har haft några år av it-berusning, enligt maximen ”the media is the message”. Resultatet skulle vara att repressiva krafter inte kan stoppa informationsutbytet. Utbytet skulle innebära att allt kommer fram.

Triumfkänslan har kunnat tyckas befogad. Protesterna mot de iranska ayatollornas riggade val koordinerades tack vara mejl och Twitter.

Kännedomen i omvärlden om regimens brutalitet gjordes möjlig genom mobiltelefonernas bild­överföring till BBC, Sky, al-Jazeera och CNN. Wikileaks har gett oss insikter i problemställningar vi inte hade kunskap om.

I Sverige gav cyberspaceupproret mot FRA liberaler råg i ryggen. I svindeln kring den hopljugna dokumentären ”Gömda” körde bloggosfären över gammelmedier. Det är typiskt. Samma dag som jag läste att

biståndsminister Gunilla Carlsson styr över 150 miljoner kronor av svensk u-hjälp till projekt som stöder ”Twitter- och Facebookrevolutioner” i diktaturländer – då orode sig Håkan Juholt över att hans gamla skrivmaskin på tidningen Östrans lokalredaktion i Högsby kanske inte står kvar. Och han fnös åt dem som twittrar: 140 tecken lämpar sig inte för politisk diskussion.

I båda fallen kan det ses som en politisk positionering.

Men i slutändan gäller: både Twitter och en Halda är teknik. Inte mindre men heller inte mer. al-Jazeera kan skildra världen. Men inte frälsa den.

När det blir allvar, frågan om liv eller död som nu i Libyen, spelar bomber och granater sin beprövade roll.