Något är fel när våldet är värre efter befrielsen

NYHETER

Från befrielse till terror - till nytt krig.

Jublet fastnade i halsen. På både irakier och amerikaner.

Betyget på ockupationen efter ett år kan bara bli ett:

Dunderfiasko.

Städer i brand över hela landet, högvis av döda på båda sidor, utlänningar som kidnappas.

Årsdagen av Iraks befrielse kunde ha sett bättre ut.

Frågan måste ställas: Var det värt priset?

Svaret beror på vem du frågar.

Två vågskålar ska vägas mot varandra.

I den positiva skålen ingår:

Tyrannen Saddam Husseins fall.

Frihet för irakierna att säga vad de vill.

Politiska fångar frisläppta.

46 av 55 misstänkta krigsförbrytare gripna.

I den negativa finns:

Minst 10 000 döda irakier, många av dom civila.

Över 600 döda amerikaner och soldater från andra länder.

Tusentals svårt skadade koalitionssoldater och irakier. Många märkta för livet.

Ockupation av en utländsk makt.

Kostnaden - över 100 miljarder dollar.

Vilka offer är en tyranns fall värt? Tusen döda, tiotusen eller hundratusen?

Svaret är individuellt.

Dödade barn

Vad säger föräldrarna till de treåringar som fick amerikanska kulor i huvudet under förra helgens oroligheter i Bagdads shiamuslimska stadsdel Sadr City? Vad säger hustrur och flickvänner till de fyra civilklädda amerikanska vakter som sköts och stympades av en rasande folkmassa?

För dem är kriget något annat än anonyma siffror. Hur ska deras sorg och smärta vägas mot vår allmänna känsla av välbefinnande över att Saddam är borta?

Där Saddams staty revs i Bagdad för ett år sedan sitter i dag bilder på shiaprästen och upprorsledaren Muqtada Sadr. Inte på "befriarna" Bush och Blair. Varken irakier eller amerikaner hade tänkt sig ersätta Saddam med prästdiktatur av iransk modell. Ändå är intrycket just nu att vad som helst kan hända. Ingen har kontroll.

Glädjescenerna vi såg för ett år sedan var äkta enbart i en bemärkelse. Irakierna var lättade över att Saddam störtats men fruktade fortsättningen.

Motstånd

Anarkin spred sig nästan direkt när amerikanerna passivt accepterade plundringen.

Sen dess har det bara blivit värre. Många irakiers inställning har gått från ovilja att samarbeta till våldsamt motstånd.

Ändå finns det en s k tyst majoritet som bara vill ha lugn och trygghet oavsett vem som styr i Bagdad. Trots den nyvunna friheten vågar ingen i dag visa att de stödjer USA. Inte läge, liksom.

Nonchalans

Värst är kanske ändå känslan att kriget utkämpades "i onödan". Irak hade inga massförstörelsevapen. Här fanns inga internationella terrorister. Inte förrän president Bush bjöd in dem.

Så många allvarliga misstag. Så usla förberedelser. En sådan nonchalans inför förlust av människoliv.

Ett år är en kort tid efter 35 år av diktatur. Minst tio brukar det ta för att återinföra ett normalläge.

Ändå måste det vara något fundamentalt fel på en ockupation där kaoset och våldet är värre ett år efter "befrielsen".

Tidigare artiklar:

Wolfgang Hansson