Blair vann igen - tacka Brown för den segern

NYHETER

Tony Blair har precis vunnit en historisk tredje valseger.

I stället för att gratulera väntar alla på hans avgång.

Frågan är inte om - utan när värste rivalen Gordon Brown ska ta över.

Tony Blair fyller 52 år i dag. Han är den förste labourledare som fört sitt parti till makten tre perioder i rad. Han tangerar därmed legendariska järnladyn Margaret Thatchers rekord.

Blair borde ha mycket att fira.

Ändå tror jag att labourledaren känner sig som allt annat än en vinnare.

Under valrörelsen har han sett trött och rätt oinspirerad ut. Som han helst av allt velat vara någon annanstans.

Blair har varit pinsamt oönskad. En före detta superstar vars stjärna dalat med en hastighet som får Gröna Lunds attraktion Fritt fall att framstå som långsam.

Kan få svårt få igenom förslag

"Rösta Blair - få Brown" har varit det inofficiella valbudskapet.

Precis så blir det med största säkerhet.

För från och med nu riskerar Blair att bli en så kallad lame duck, lam anka, en ledare som inte har en chans att få igenom sina förslag.

Blair var tvungen att fyra veckor före valet avge ett löfte att detta var hans sista val. Annars hade finansministern Gordon Brown aldrig gått med på agera vallokomotiv åt Blair och låtsas vara hans bäste kompis.

Utan Brown hade Blair riskerat att förlora.

Trätan mellan de två har i åratal varit rena såpaföljetongen. De har gått från kompisar till bittra fiender.

När Blair blev partiledare 1994 var det enligt historieskrivningen mot löftet att Brown skulle få ta över efter en mandatperiod. Blair svek det löftet.

Nu är de flesta övertygade om att Blair avgår inom ett-två år och i praktiken lämnar över makten till Brown. Pressen är hård på Blair att hålla sitt löfte den här gången. Redan i dag fattar Brown många av de viktiga besluten. Bara 30 procent av labourväljarna vill att Blair sitter kvar hela mandatperioden.

Går snabbare vid knapp seger

Hur snabb övergången blir hänger på hur stor labours majoritet blir. En knapp seger tvingar Blair att avgå snabbare.

Helt klart kom laboursegern den här gången mer trots före detta frälsaren Blair än tack vare.

I slutändan stod många inför valet att rösta på ett parti de inte vill se vid makten eller välja Blair trots hans lögner och överdrifter inför Irakkriget.

Det i kombination med ett löjligt svagt motstånd i de konservativas Michael Howard räddade Blair.

Wolfgang Hansson