Arvet från Sovjetunionen fortsätter skörda offer

"Deprimerande hur hoppet från frihetsrevolutionerna släckts"

NYHETER

Arvet från Sovjettiden fortsätter att skörda offer.

De fria republikerna har svårt att bryta traditionen av diktatur, våld och förtryck.

Kirgizistan tillhörde de få som försökte men misslyckades

Bortser man från de baltiska staterna är det slående hur fast de före detta Sovjetrepublikerna är i sina gamla invanda banor trots att snart 20 år har gått sedan de flesta av dem blev självständiga stater efter Sovjetunionens upplösning 1991.

Ukraina och Georgien har någon form av demokratiskt styre. Övriga ligger någonstans på skalan mellan totala envåldshärskare och halvdiktaturer.

En väldigt deprimerande utveckling med tanke på frihetsrevolutionerna i början av 2000-talet. Förhoppningen var att de skulle sprida sig som en löpeld genom Rysslands randstater.

Invånarna i Kirgizistan samlade mod från orangea revolutionen i Ukraina 2003 och Rosornas revolution i Georgien 2004. För fem år sedan genomförde befolkningen sin egen, Tulpanernas revolution.

Lika korrumperad

Förhoppningarna var stora när oppositionens Kurmanbek Bakijev tog över rodret.

Det tog inte lång tid innan han svek.

Bakijevs regim visade sig vara lika korrumperad som föregångaren. Bakijev började förfölja och mörda regimkritiska journalister. Genom att ge sin son en toppost beredde han bereda marken för att låta honom ta över.

Nu störtades Bakijev av samma kvinna som var hans närmaste förtrogne under Tulipanernas revolution, Rosa Otunbajeva.

Direkta order

Tittar man på de forna Sovjetrepublikernas utveckling finns det några gemensamma nämnare.

* De som tog över makten efter Sovjetunionens fall var i de flesta fall kommunistpartiets lokala ledare. De fortsatte i princip att styra som tidigare med den skillnaden att de nu slapp ta direkta order från Moskva. I de fall nya ansikten tagit över har de ofta kommit från samma maktstrukturer.

* De flesta av de nya länderna styrs av familjedynastier som har noll intresse av att lämna över till någon form av demokratiskt styrelseskick. Makten ärvs. De nöjer sig med att hålla samma låtsas val som under Sovjettiden. I Turkmenistan finns en personkult kring president Saparmyrat Nijazov som för tankarna till Nordkorea.

* Regimerna tål inte uppstudsiga journalister. I den mån icke-statliga medier överhuvudtaget är tillåtna så förföljs regimkritiska journalister. Reportern Gennady Pavluk var en av de skarpaste kritikerna i Kirgizistan. Han kastades ut från en balkong på sjätte våningen med sammanbundna händer och fötter och avled senare av sina skador. I Uzbekistan använder myndigheterna systematisk tortyr.

Jobben försvann

* Bortsett från Kazakstan som har sin olja är de flesta länderna fattiga. Arbetslösheten är hög sedan de statliga jobben försvann. Många har svårt att klara de prishöjningar som följer i marknadsekonomins och finanskrisens spår.

* Moskva och nuvarande premiärministern Vladimir Putin ger så mycket stöd han kan till de auktoritära regimerna i randstaterna. Han ser dem som en buffert mot USA:s försök att få med några av de före detta Sovjetrepublikerna i Nato. Något Putin inte helt utan grund betraktar som ett försök från USA att ringa in Ryssland med västvänliga länder. Även om Obama inte för en lika aggressiv politik som Bush gjorde.

Fortfarande är det inte helt klart om Bakijev gett upp i Kirgizistan. Han har flytt till en annan del av landet. Han forne vapendragare Rosa Otunbajeva leder en övergångsregering.

Hur lång tid tar det innan hon följer i Bakijevs fotspår?