Faran för ett nytt dåd är inte över

NYHETER

Sverige förlorade i går ännu en oskuld: tron att vi är immuna mot terrorn.

I själva verket var det bara en tidsfråga innan den förste självmordsbombaren skulle slå till.

Låt oss vara oändligt tacksamma att vi slapp en massaker, men inse att det finns fler extremister som står i kö för martyrdöden.

För tre månader sedan höjde Säpo terrorberedskapen i Sverige. I går inträffade den första självmordsattacken i svensk historia.

Vad hade hänt om mannen mitt i julhandeln lyckats spränga sig i trängseln på Drottninggatan eller gått ner i tunnelbanan och utlöst sin bomb? Man vågar inte tänka på följderna.

Sverige verkar ha varit en hårsmån från att få sitt eget 11 september, så som Madrid drabbades i mars 2004 och London i juli 2005.

Senare har myndigheter förhindrat och avslöjat ett antal terrordåd i grannländer som Tyskland och Danmark. Terrorn har hela tiden krupit närmare den svenska idyllen.

Hittills har vi varit märkligt förskonade. Kanske för att olika organisationer använt Sverige som bas snarare än som mål.

Vad driver en ung människa att spränga sig själv i luften och försöka ta så många oskyldiga som möjligt med sig i döden?

Ingen har så vitt jag sett kunnat finna ett riktigt bra svar på den frågan. Men vi kan konstatera att den här typen av självmordsdåd kom till Europa efter terrordåden den 11 september 2001. Eller mer specifikt – efter att USA invaderat Irak 2003.

I stället för att skydda västvärlden mot terror fungerade Irakkriget som katalysator för rekryteringen av nya terrorister. Kriget i Afghanistan har i dag en liknande roll.

Den 28-årige misstänkte självmordsbombaren verkar passa bra in i bilden av terrorister som slår till i Europa i islams namn.

De är andra generationens invandrare, antingen födda eller uppvuxna i Europa. De lever till synes hyfsat välanpassade i storstädernas förorter. Men i spåren av Guantanamo, Irakkriget och Muhammedteckningarna har de arbetat upp och odlat ett hat mot västvärlden, underblåst av radikala imamer och arabiska satellitsändningar som ger en helt annan bild av ”kriget mot terrorismen” än västerländska medier.

Erfarenheterna från Europa lär oss att när en grupp slagit till följs de ofta av ”copycats”. Två veckor efter Londonbombningarna upptäcktes en grupp på tunnelbanan innan de hann detonera sina bomber.

Så faran är på intet sätt över i Sverige.

Risken är överhängande att sprängningen i Stockholm ytterligare spär på invandrarhatet och att alla muslimer nu kommer att ses som presumtiva självmordsbombare.

I verkligheten handlar det om en oerhört liten grupp extremister som kan tänka sig att genomföra såna här dåd. Problemet är att identifiera dem innan de slår till.

Precis som efter morden på Olof Palme och Anna Lindh vaknar svenskarna i dag upp till en ny verklighet.