Anfallet kan ha kommit för sent

Gaddafis trupper kan redan vara inne i Benghazi

NYHETER

De inledande attackerna är Nato-ledarnas budskap till Gaddafi att de menar allvar.

Och en försäkran till oppositionen att hjälp är på väg.

Problemet är att anfallet kanske kommer för sent.

Jag förstår inte riktigt vad Hillary Clinton menade när hon i går sa att Gaddafi kan ställa till med ”ofattbara illdåd” om han inte stoppas.

Omvärlden har redan låtit karln hållas i flera veckor och först när allt är över vet vi om dödsoffren ska räknas i tusental eller tiotusental.

Om Gaddafis trupper redan befinner sig inne i Benghazi är de omöjliga att attackera från luften. I så fall riskerar Nato att massakrera civila samtidigt.

Risken finns att Libyens diktator gör allvar av sitt hot att låta sina trupper gå från hus till hus.

– Vi hittar er om ni så gömmer er i garderoben. Vi kommer inte att visa någon barmhärtighet, sa Gaddafi.
 

I det långa loppet är Gaddafis dagar räknade men på vägen dit kan vi få se ett blodbad.

Senaste tiden visar att man inte kan lita på vad Gaddafi säger, men när det gäller hans uttalanden om att han tänker slåss till sista blodsdroppen är jag beredd att tro honom.

Syftet med kvällens och nattens Natoattacker var främst att slå ut det libyska luftförsvaret så att alliansens plan kan upprätthålla en flygförbudszon utan att själva riskera att bli nedskjutna.

Först därefter kan Nato börja slå ut diktatorns tunga vapen. Stridsvagnar och artilleripjäser är lika viktiga mål som stridsflygplanen. Det är en operation som kommer att ta dagar eller veckor snarare än timmar.

Man kan undra varför Nato dröjde så länge med att slå till. FN:s säkerhetsråd gav sitt klartecken redan i torsdags kväll och Frankrike pratade då i termer av att de kunde slå till inom några timmar.

Ett skäl till dröjsmålet är att USA var noga med att andra arabländer tydligt skulle ställa sig bakom ett anfall mot Libyen.

Det gjorde Arabförbundet i går genom att delta i det extrainkallade krismötet i Paris och uttala sitt stöd för aktionen.
 

Utan arabländernas stöd är det lätt att attacken skulle uppfattas som ett angreppskrig av väst mot ett muslimskt land. Något som framförallt president Barack Obama till varje pris vill undvika.

USA:s låga profil i inledningsskedet är ingen slump. Obama har arbetat hårt sedan han tillträdde för att förbättra landets hårt solkade image i den muslimska världen. Därför avbröt han inte sitt handelsbesök i Brasilien utan nöjde sig med några korta uttalanden där han betonade att USA inte tänker sätta in några marktrupper.

Nicolas Sarkozy har inget emot att spela förstafiolen. Fransmännen tjuvstartade operationen med några flygattacker. Ett presidentval nästa år där Sarkozy ligger illa till i opinionsmätningarna gör att han är ivrig att visa statsmannatakter.

Storbritanniens David Cameron kom in som god tvåa. Han betonade att attacken var laglig.

I motsats till USA:s och Storbritanniens invasion av Irak 2003.

– Vi kan inte stå vid sidlinjen och se på när Gaddafi mördar sitt folk, sa Cameron.
 

Ändå ger Nato en liten utväg åt Gaddafi genom att säga att en diplomatisk lösning fortfarande är möjlig om han lägger ner sina vapen.

Vilket öppnar för nya tricks från Gaddafi.

Fast det är svårt att föreställa att ledarna i väst låter sig luras en gång till av Libyens tyrann.

Gaddafi faller men räkna inte med att det går snabbt eller utan blod.