Kan Ouattara bryta Afrikas förbannelse?

NYHETER

Den envise presidenten i sin bunker sammanfattar på ett brutalt sätt Afrikas problem.

Personlig makthunger och etniska motsättningar håller kvar kontinenten i våld och underutveckling.

Elfenbenskusten har förvandlats från Västafrikas mönsterland till en krigszon. Och mardrömmen är kanske inte över än.

Laurent Gbagbos väg till bunkern följer en av andra afrikanska ledare väl upptrampad stig. En gång i tiden kämpade han för demokrati. Men så fort han själv kom till makten tog storhetsvansinne och egenintresse över.

Nu står han ensam mot hela världen. Från sin bunker i presidentpalatset gör han fåfänga försök att hänga sig kvar vid makten medan fiendesoldaterna är redo att storma. Det enda som hindrar dem uppges vara en order att ta Gbagbo levande.

Laurent Gbagbo förlorade presidentvalet i november förra året men har sedan dess vägrat avgå. De internationella valobservatörerna godkände valet där utmanaren Alessane Ouattara tog hem 54 procent av rösterna. EU, FN, Afrikanska unionen – i närmast unik enighet har i stort sett alla begärt att Gbagbo ska lämna makten.

När övertalningsförsök inte räckte införde EU och FN ekonomiska sanktioner.

För en vecka sedan tröttnade Ouattara på att vänta. Trupper lojala mot honom genomförde en storoffensiv mot största staden Abidjan. De stötte på väldigt lite motstånd från Gbagbos reguljära armé.

Kriget har ändå fått en miljon människor att fly. Grova övergrepp har begåtts av båda sidor.

Vid sidan av den personliga maktkampen ligger etniska motsättningar i botten. Gbagbo kom till makten år 2000 genom att piska upp stämningen mot invandrare från grannländerna som mestadels bor i de norra delarna av landet. De togs en gång i tiden dit som gästarbetare när landets kakaoexport och jordbruk blomstrade.

En av utmanaren Ouattaras föräldrar är född i Burkina Faso. Ett faktum som hindrade honom att delta i flera presidentval innan regeln om att båda föräldrarna måste vara födda i Elfenbenskusten ändrades inför valet 2010.

En religiös dimension finns också. I söder är majoriteten av befolkningen kristen medan muslimerna dominerar i norr.

Motsättningarna kulminerade i ett inbördeskrig 2002. Ett fredsavtal skrevs under först 2007.

En bärande pelare i avtalet var att demokratiska val skulle hållas. Något Gbagbo försökte skjuta fram i det längsta tills pressen från omvärlden blev för stor.

När Ouattara av allt att döma snart kan flytta in i det sönderskjutna presidentpalatset är det ett trendbrott. Det är första gången i närtid som omvärlden hjälper en demokratiskt vald president i Afrika att ta över makten. 10 000 FN-trupper har funnits på plats sedan 2004 för att hålla de stridande isär. Franska förband har bombat Gbagbos tunga vapen.

I Kenya 2007 och Zimbabwe 2008 kunde Mwai Kibakoi och Robert Mugabe sitta kvar trots att de förlorade valen.

Ingen kan garantera att Alassane Ouattara blir någon frälsare för Elfenbenskusten. Han var landets premiärminister åren 1990-93. Under en stor del av sitt liv har han varit verksam som hög ekonom vid Internationella valutafonden, IMF och vid Västafrikanska centralbanken.

Förväntningarna är stora på att han ska föra en försoningspolitik för att hela de etniska klyftorna. Men det kan lika gärna bli så att hans soldater ger sig ut på hämndaktioner.

Vad som händer är viktigt för hela kontinenten.

Lyckas Ouattara undvika att förvandlas till en makthungrig despot och därmed bryta Afrikas förbannelse?