Risk att EU blir handlingsförlamat

1 av 4 | Foto: JERKER IVARSSON
Stefan Löfven.
NYHETER

BRYSSEL EU-toppmötet visade tydligt det största problemet med att Storbritannien vill lämna.

Istället för att ta itu med brännande frågor som flyktingkris och ungdomsarbetslöshet är risken uppenbar att EU kommer att förlamas. Man har inte tid och kraft att ägna sig åt annat än brexit.

Så gott som hela toppmötet i Bryssel ägnades åt brexit. I sig fullt naturligt eftersom unionen knappast drabbats av ett så omvälvande, enskild negativt besked sedan den grundades för över 50 år sedan.

Men det stora behovet att prata om brexit, att vända ut och in på alla de hundratals frågor som finns om vad som nu ska hända tog inte bara upp hela det just avslutade toppmötet. Brexit kommer att dominera många toppmöten framöver.

Det blir svårt för EU att hitta kraft och tid att göra något åt de många andra hot och utmaningar som finns.

Toppmötet flyttades eftersom det ursprungligen skulle ha hållits samma dag som Storbritannien höll sin folkomröstning. Hade britterna röstat för att stanna hade brexit mest varit en fotnot på mötet. Då hade flyktingkrisen dominerat.

Brexit bestämmer agendan

Hur ska EU göra med Turkiet och det avtal om flyktingmottagande som man träffat? Turkiet vill ha visumfrihet för sina medborgare för att fortsätta se till att strömmen av flyktingar till Europa hålls på ett minimum. Ska EU gå med på det trots att Turkiet inte uppfyller alla krav?

Hur få till ett system för fördelning av de flyktingar som ändå lyckas ta sig till Europa och som hittills haft som mål att ta sig till Sverige, Tyskland och ett fåtal andra länder. Ska inte alla 28 länder ta ett ansvar?

Hur lösa den enorma ungdomsarbetslösheten i länder som Grekland, Italien och Spanien? En hel generation håller på att förlora framtidshoppet med alla politiska konsekvenser det kan få.

EU skulle behöva ägna all sin tid och kraft åt att lösa dessa och andra viktiga frågor. Istället blir det brexit och målet att förhindra att fler länder kommer på samma idé som Storbritannien, som bestämmer agendan.

Stoppa nya folkomröstningar

Strategin verkar vara att stoppa alla nya försök att hålla folkomröstningar. Statsminister Stefan Löfven var mycket tydligt med att det skulle destabilisera EU för mycket lång tid framöver om befolkningen i land efter land nu skulle få säga sitt om EU.

Det låter som en rätt odemokratisk inställning från en svensk statsminister men samtidigt har han rätt i sak. Om en rad länder plötsligt skulle vilja lämna EU skulle kaoset bli totalt och unionen sannolikt falla sönder.

Grundproblemet är att den politiska och ekonomiska eliten inte lyssnat tillräckligt till vanliga människor. De har gått för snabbt fram och för långt med EU-projektet. Något britternas röst är ett uttryck för.

Det fungerade under perioden av stark ekonomisk tillväxt men efter skuldkrisen, eurokrisen och flyktingkrisen så har missnöjet bland vanliga väljare exploderat.

Många är inte ett dugg pigga på att ta notan för Greklands misskötta affärer, för bankernas vidlyftiga utlåning eller okontrollerat ta emot stora flyktingströmmar.

Effekten av att EU försökt ta åt sig mer och mer makt har blivit en motreaktion i form av ökad nationalism och högerpopulism som nu hotar hela EU-projektet.

Euron roten till det onda

Ska man söka roten till det onda är det i införandet av den gemensamma valutan man ska leta. Euron var ett projekt dömt att misslyckas. Den politiska visionen tog överhanden över förnuftet. Det går inte att ha en valuta utan att också ha en och samma ekonomiska politik. Och det fungerar inte med 18 länder med så olika ekonomiska förutsättningar.

I dag har Spanien och Grekland en grotesk ungdomsarbetslöshet på runt 50 procent eller mer eftersom de inte kan devalvera sin valuta och därmed öka sin konkurrenskraft. Stefan Löfven kallade det själv i Bryssel för ”en tickande bomb”.

Euron har tvingat fram mer överstatlighet. Valutan har orsakat ett tvådelat EU där euroländerna drar åt ett håll och de övriga åt ett annat.

Ska EU överleva så måste både medlemsländernas ledare och byråkraterna i Bryssel börja lyssna på befolkningarna. En superstat är inte vad majoriteten vill ha.

Ingen trodde att ett land skulle lämna EU. Nu står vi inför brexit.

Ingen tror att ett land ska lämna euron. Hur lång tid tar det innan vi är där?

I dagen politiska och ekonomiska verklighet verkar ingenting vara omöjligt.