Inte alltid lyckat att försöka ge freden en knuff

Foto: Fernando Vergara/AP
NYHETER

Årets fredspris är ett väldigt tydligt exempel på när Nobelkommittén försöker knuffa ett fredsavtal i hamn.

Denna aktivistiska linje har man använt några gånger tidigare.

Med mindre lyckat resultat.

Fredsavtalet i Colombia tillhörde förhandsfavoriterna till fredspriset. Ända tills det colombianska folket sa nej i en folkomröstning för en knapp vecka sedan. Det ansågs diskvalificera de inblandade från priset.

Men den norska Nobelkommittén valde att strunta i detta bakslag och istället hoppas att fredspriset förmår parterna att trots allt fortsätta förhandla och snabbt enas om ett nytt avtal.

En riskfylld taktik som Nobelkommittén använt sig av några gånger tidigare.

1994 gavs priset till Israels president Yitzak Rabin, Israels utrikesminister Shimon Peres och palestiniernas ledare Yassir Arafat för fredsavtalet de i hemlighet förhandlat fram i Oslo.

Det var bara möjligt därför att man sköt de allra svåraste frågorna framför sig.

Nobelkommittén tyckte att Oslo-avtalet var så lovande att man ville ge parterna en extra uppmuntran i form av fredspriset. Priset skulle sätta press på dem att enas även i de svåra frågorna om Jerusalems delning, de fördrivna palestiniernas återvändande och de judiska bosättningarna.

Superhöken

Dessa förhoppningar kom snabbt på skam. Delvis därför att Rabin mördades och ersattes vid makten av superhöken Benjamin Netanyahu som gjorde allt för att sabotera avtalet.

I dag, mer än 20 år senare, ligger alla fredsförhandlingar nere och Israel verkar inte ens längre berett att acceptera den tvåstatslösning som Oslo-avtalet byggde på och som omvärlden vill se.

Ett annat exempel på när Nobelkommittén gav ett pris i all välmening var 1973 när det delades av

de två huvudförhandlare i Vietnamkriget,  USA:s Henry Kissinger och Nordvietnams Le Duc Tho.

De två enades om ett fredsavtal i Paris. Det såg redan från början väldigt bräckligt ut men Nobelkommittén hoppades att ett fredspris skulle få parterna att verkligen hålla sig till avtalet.

Verkligheten blev den motsatta. Kriget fortsatte med oförminskad styrka tills USA drog sig tillbaka från Vietnam våren 1975 efter att ha förlorat 50 000 man.

Chock

I fallet Colombia är förutsättningarna bättre. Fredsavtalet är mycket omfattande och detaljerat. Både regeringssidan och Farc-gerillan verkar genuint vilja ha ett slut på 50 år av inbördeskrig.

Nejet i folkomröstningen kom som en chock men man ska komma ihåg att de som var emot avtalet vann med minsta möjliga marginal och att valdeltagandet var väldigt lågt.

Det går också att hävda att de som röstade nej inte är emot freden i sig utan detaljer i avtalet. Många, särskilt i områden som inte drabbats särskilt hårt av kriget, tycker att regeringen gjort för stora eftergifter till Farc-gerillan.

Magstarkt

Deras ledare slipper sitta i fängelse och får dessutom rätt att ge sig in i politiken. Lite väl magstarkt för många colombianer som anser att våldet belönas.

Risken finns att colombianerna ser det som Nobelkommittén med sitt pris försöker tvinga på dem ett avtal de inte vill ha.

Förhoppningen är att parterna åter ska sätta sig vid förhandlingsbordet. Men det finns absolut inga garantier för en lyckad utgång.

Farc-gerillan har meddelat att de nu återvänder till sina baser och inte tänker lämna ifrån sig sina vapen så som avtalet stipulerade. Det ska i första hand ses som förhandlingstaktik. Gerillan vill visa att man inte tänker låta sig köras över vid förhandlingsbordet.

Det innebär att det finns en risk för att fredsavtalet kollapsar precis som i fallet med Osloavtalet 1994. Men låt oss hoppas att Nobelkommitténs "knuff i ryggen" ska få avsedd verkan den här gången.