Vad innehåller en ursäkt egentligen?

När Albert Speer, Hitlers arkitekt och rustningsminister, efter avtjänat fängelsestraff anhöll om ett möte med anhöriga till förintelsens offer, bad han inte om ursäkt för den roll han hade spelat i Tredje riket.

Hade han gjort det hade han säkert blivit utskrattad eller snarare uthatad.

Nå, nu blev han det ändå. Men så pass äkta var hans skuldmedvetande att han inte framförde några ursäkter. Varje försök i den riktningen hade varit en oförskämdhet. Vissa brott är av sådan storleksordning.

För ett år sedan bad Göran Persson å Sveriges regerings vägnar om ursäkt för sitt lands undfallenhet mot Hitler-Tyskland. Ursäkten riktade han till judarna på Förintelsekonferensen i Stockholm. Sverige var medskyldigt till den europeiska judenhetens öde. Ursäkten accepterades.

Så pass har förintelsen abstraherats, fiktionaliserats och följaktligen krympt i eftervärldens medvetande, att ursäkter har blivit möjliga. Särskilt ursäkter framförda av människor som ingen skuld bär.

I förra veckan var det dags igen. Göran Persson, född 1949, bad om ursäkt för vad Tage Erlanders regering gjorde 1946. Den sist nämnda offrade Raoul Wallenberg för att inte i onödan komma på kant med Stalin och stormakten öst. Ursäkten riktades till Wallenbergs familj. Hur den mottogs är mig inte bekant.

Internationell diplomati använder sig av ursäkter av detta symboliska slag. De syftar till att medge fel som har blivit begångna, inte direkt till att uttrycka skuldmedvetande. Att Sveriges statsminister tar till en sådan protokollär åtbörd för att markera sin principiella inställning i sakfrågan samt sin medkänsla med den drabbade familjen Wallenberg är därför formellt helt i sin ordning.

Ändå reser jag borst litet grann inför dessa ursäkter som fladdrar lätt som fjärilar ur munnen på Göran Persson. Vad innehåller de av insikt om brott och skuld, ånger och försoning? Vad kan de innehålla när de framförs retroaktivt av någon vars samvete aldrig varit invecklat i det val mellan pest och kolera vars utfall nu föranleder botgöring i alla tonarter?

Här pågår ett slags devalvering av moraliskt kapital, det viktiga kapital som ligger förborgat i förmågan till självrannsakan och smärtsam personlig omvärdering och som utmynnar i ett medgivande och kanske en bön om förlåtelse? Vilka ursäktsvalörer har vi kvar för att uttrycka djup och äkta ånger ifall vi har förbrukat dess innebörd i gester som till mycket litet förpliktar?

För all del. Om familjen Wallenberg känner sig hedrad och tröstad av Göran Perssons ursäkt så fyller den väl en funktion. Men om Göran Persson verkligen anser att Tage Erlanders regering offrade Wallenberg på inställsamhetens altare så ter sig en ursäkt futtig för att inte säga nonchalant.

Så till själva sakfrågan:

"Vill man föra en politik som kräver att man håller sig väl med alla krävs ett visst hukande även inför ondskan", skriver Dagens Nyheter i en mening som kritiserar Östen Undéns legalistiska utrikespolitik och förefaller ungefär lika slarvigt tänkt som den är skriven.

På hösten 1946, då Wallenbergs öde i praktiken avgjordes, var Sovjetunionen inte kategoriserat under begreppet "ondskan" i den internationella politiken.

Sovjetunionen hade hjälpt till att besegra nazismen. Sovjetunionen drev vid sidan av de övriga allierade krigsansvarighetsprocessen i Nürnberg, Sovjetunionen stod fortfarande fullt rustat bakom det kapitulerade Finlands östgräns, fredsarrangemangen var provisoriska, fredsavtalsförhandlingar bara påbörjade.

Att bygga upp goda relationer till ledningen i Kreml var en skyldighet för varje ansvarsmedveten statsledning i de små och utsatta länderna runt"omkring.

I detta sammanhang ska jag inte diskutera om Sverige borde ha utväxlat Wallenberg mot ryska avhoppare eller om ett snäpp skarpare tonläge borde ha använts i samtal med Stalin.

I detta sammanhang vill jag bara framhålla att analysen girar käpprätt åt skogen om vi tror att en fungerande fred hade gått att etablera i Europa under det att Stalin hade behandlats som Belsebub själv av det internationella samfundet.