Det var inte finska folket som fuskade

Sedan förra onsdagen då omfattningen av det finska fusket i VM på skidor i Lahtis stod klar i all sin osannolika bedrövelse har jag fått frågan fem gånger om dagen - minst. Och jag letar fortfarande febrilt efter svar.

Något måste det vara med ingrodda vanor och cementerade attityder i mitt kära fosterland som får idrottsledare och toppidrottsmän att förlora sitt sunda förnuft. På annat sätt går inte det vanvettigt höga spel skidlöparna och träningsledningen spelade - med i stort sett allt som hörde deras liv till - att förstå.

Först måste vi konstatera att det sportsliga och moraliska totalhaveri som nu fläckar Finlands fana inte är det finska folkets utan de finska "herrarnas". Det är en maktelit som har missbrukat sin ställning inte ett folk som har fuskat.

Finnarna är faktiskt lika hederliga, arbetsamma och pliktmedvetna som nordbor i allmänhet. Makten i Finland har emellertid stundom brukats självsvåldigt. Eller om vi uttrycker saken mindre värdeladdat:

I Finland har ledare såväl för republiken som för andra nationella institutioner vant sig vid att makt innebär stort ansvar men också vida befogenheter. Personligt manöverutrymme var en förutsättning för nationella ledare som skulle hantera en rysk övermakt som aldrig frågade efter regler eller legitimitet i krav och beslut.

Detta har förmodligen påverkat maktkulturen i Finland så att rester av "vi gör vad som är nödvändigt och frågar inte vad folk tycker"-attityden går att spåra hos många makteliter i den demokrati som är Finland idag. Att sedan föreställningarna om "det nödvändiga" tenderar att tänjas ut ligger så att säga i tangentens riktning.

Detta kan kanske vara ett frö till förklaring varför den finska skidledningen rätt upp och ned satte sig över idrottens regelverk.

Men har maktens män (det rör sig mest om män i detta sammanhang) i Finland ingen moral då? Fusk är ju fusk.

Hur maktens människor tänker om moral är alltid svårt att svara på. Men en sak tror jag att vi får utgå ifrån och det är att dopning är mycket mer allmänt förekommande än vi i dessa dagar har orkat tänka på.

OK - svenskarna kanske inte ägnar sig åt det. Men andra gör det i så pass stor utsträckning att de finska skidledarna sannolikt invaggade sig i föreställningen att de inte bryter alltför farligt mot allmän kutym.

Det är givetvis fel tänkt men så ungefär måste det ha gått till.

Frågan som fortfarande gör mig mest förbryllad lyder: Hur vågade de ta de risker de tog?

Man behöver inte ha Einsteins förståndsgåvor för att inse konsekvenserna av att bli fast: Karriärer spolierade, adjö till sponsorer, vanära över nationen, en idrottsälskande allmänhet brutalt sviken, oskyldiga besudlade och sist men inte minst skuggorna som faller retroaktivt över alla finska idrottshjältar"

Det enkla svaret lyder: De drömde inte om att bli fast. Hur kan det komma sig?

Kan lagets chefsläkare, som är expert på dopningstest ha varit så illa underrättad att han trodde att spår av det förbjudna medlet inte gick att upptäcka? Han påstår det men är det trovärdigt?

Fanns någon gentlemens agreement bland idrottsläkare och kontrollanter som angav vad som skulle testas och vad inte? En överenskommelse som sedan bröts?

Det sägs så men är det trovärdigt?

Kan följande obehagliga förklaring vara den riktiga: Man har hållit på så många år nu utan att åka dit att man slappnar i vaksamhet? Tar en något högre risk än normalt? Kanske har Finland vid sidan av sin ganska tuffa ledartradition kvar ett annat stråk av forna tiders maktkultur:

I Finland fick hemligt länge nog förbli hemligt. Kanske man i obevakade ögonblick glömmer att vi idag lever i öppnare samhällen än någonsin förut och att det som döljs en vacker dag avslöjas vare sig man tror det eller inte.