Min ömhet för taxen Taiga gör nästan ont

För några veckor sedan uppträdde ett antal finlandssvenska författare på Lilla Teaterns scen i Helsingfors och talade om husdjur av olika slag.

Jörn Donner talade om sina rudor i trädgårdens ruddamm vid vars kant han tyckte om att fundera över rudans existens och sin egen. Dessutom övervägde han att i dammen en dag dränka sina söners katt.

Det sistnämnda var nog mest effektsökeri eller ett rått donnerskt skämt i slutet av ett anförande som höll på att bli väl finstämt.

Tua Forsström, som fick Nordiska Rådets litteraturpris för sin diktsamling "Efter att ha tillbringat en natt bland hästar", berättade om en skalbagge, vars liv hon försökte rädda på en hotellbalkong i Prag. Förgäves till hennes omätliga sorg.

Claes Andersson och jag talade om hundar - Claes på temat "det sämsta hos hunden är människan" och jag på den mer konventionella temavarianten "det bästa hos människan är hunden".

Claes Andersson öste ur sin rika psykiatriska erfarenhet och berättade om alla bestialiteter människor kan få för sig att begå mot sina hundar.

Man hade hittat en schäfer hängd i ett träd i sjukhusparken till det sjukhus på vilket han arbetade. Hundens översiggivna husse kunde inte förstå vilken ingivelse som hade fått honom att brutalt ta livet av sin kompis.

När familjer råkar i kris är det inte ovanligt att hunden misshandlas. Poliser som hämtat in de sjukaste i familjen till psykakuten har kunnat berätta om knivskurna, flådda, svårt slagna hundar som ynkligt gnällande ber sina tvåbenta plågoandar om nåd.

- Jag är kattmänniska, deklarerade Claes. Katter har inte den där undergivenheten som lockar fram människans sämsta egenskaper.

Jag talade om hundarna i mitt liv, både om mina egna och andras, alla som har givit mig mina omistliga minnen. Ressu som var en finsk spets och "adopterade" mig när jag var så liten att jag knappt kunde gå. I Ressus hundkoja insöp jag doften av varm, ren, aningen fuktig hundpäls och lärde mig vad trygghet var.

Sedan kom taxarna. Snagg, Dunky, Kokett, Rufa, Mira, Tri, Vilma, Ruska, Index och Taiga. Bara för att nämna de viktigaste.

Jag försökte tala om vad jag känner för hundar, varför de är mig så dyrbara. Jag känner att jag i kommunikation med hundar tar fram något av det ursprungligaste i mitt eget väsen, i mitt eget mångtusenåriga biologiska arv. Vi är olika arter i vertebraternas (ryggradsdjuren) brokiga skara, våra erfarenheter och vår utveckling har tagit olika vägar. Men vi har fortfarande många av de mest fundamentala elementen i livskänslans innersta kärna gemensamma.

Vi kan känna skräck, oro, ängslan, smärta och sorg, taxarna och jag. Vi känner också glädje, iver, lycka, förväntan, harmoni och frid. Vi kan inte tala med varandra men vi kan läsa i varandras ögon, blickar och åtbörder om vi är väl eller illa till mods, om vi är sams eller osams.

Givetvis lever vi i helt olika världar. Jag tror inte att Index och Taiga riktigt begriper vad det vill säga att läsa tidningen. Och jag förstår inte vad som händer i Index när han ligger på verandan och hans öron plötsligt spetsas, svansen ställer sig vågrätt ut från kroppen, ögonen smalnar och blicken beslöjas.

Jag vet bara att han vädrar vilt. Och min respekt för hunden i honom, den genetiska koden som gör honom till hund, är djup.

För att nu inte tala om den där ömheten jag känner för Taiga när hon sitter hopkrupen bakom relingen på Finlandsbåten och sträcker ut sin smala nacke mellan skyddsräckets tvärslåar och med huvudet på sned försöker hypnotisera en mås att låta sig fångas.

Det är en ömhet som nästan gör ont. För hon är så himla liten, så söt och så skyddslös.

Om allt detta berättar jag där på Lilla Teatern och beklagar att jag måste polemisera mot min vän Claes Andersson.

Först litet senare, när jag tänker tillbaka på vad som sades, slår det mig att Claes Andersson och jag egentligen talade om exakt samma sak: Vi talade båda om det där sårbara, sköra, hudlösa och mjuka som gör att hundar kan beröra oss så starkt.

Där den som är psykiskt stabil känner ödmjuk ömhet som gränsar till smärta känner den sjuke en smärtsam vanmakt som slår över i raseri då hunden ser på honom med sina tillitsfulla, klara ögon.