Får man tala gott om droger och rus?

Frågan har varit föremål för inflammerad debatt i Finland men äger principiellt intresse överallt där knark målmedvetet bekämpas.

I Finland har Vappu Taipale, generaldirektör för den myndighet som rätt långt svarar mot Sveriges socialstyrelse, i en intervju berättat att hon i likhet med sina kamrater som ung medicine studerande testade LSD - "det var ju inte förbjudet på den tiden" - och fann erfarenheten spännande:

Det var rätt intressant att med hjälp av hallucinogener utforska sitt eget inre landskap, påpekade Taipale som har en lång karriär som barnpsykiater, överläkare och professor bakom sig innan hon blev ämbetsman.

Den allmänna opinionen i Finland exploderade givetvis. Åratal av knarkbekämpning ansågs omintetgjorda när en person i Taipales ställning uttalar sig uppskattande om sina experiment med den kanske farligaste av alla innedroger.

Visserligen hade Taipale tryfferat sitt positiva uttalande med lätt förbehållsamma ordvändningar av typen "på den tiden jag var ung och dum" men hon hade inte varit förtänksam nog, att betona riskerna med knark i allmänhet och LSD i synnerhet i tillräckligt alarmistiska ordalag.

Kanske utgick hon ifrån att folk skulle förstå att hon knappast kunde vara en tillskyndare av LSD, sina fängslande erfarenheter till trots, eftersom hon har använt hela sitt professionella liv till att bekämpa droger.

Vappu Taipale förvärrade sin egen situation genom att i en uppföljningsintervju då opinionen redan var på väg att hettas upp säga att hon inte ångrade sitt uttalande eftersom hon minsann inte hade propagerat för LSD utan bara redovisat det hon hade upplevt.

Generaldirektören satt ytterst löst i sin stol några veckor men verkar nu ha ridit ut det värsta. Klokt nog har hon krupit till Canossa och bett om ursäkt inför ett stort pressuppbåd. Dessutom har hon öppet stötts av president Tarja Halonen.

Principfrågan kvarstår dock:

Får människor med inflytande över uppfattningar, normer och ungdomens attityder säga att de har goda erfarenheter av knark? Får man säga sanningen om en kontroversiell företeelse som på ett eller annat sätt berör oss alla? Får man säga som sant är, att rus, vare sig det har framkallats av alkohol eller andra droger, kan bidra till att berika livet? Får man säga att modet och förmågan att regrediera (låta sig sjunka till primitivare psykiska nivåer) kan vara en mentalhygienisk tillgång?

Svaret är inte givet.

När det gäller alkohol går det väl an att någon gång påtala det lustfyllda i att dricka eftersom den erfarenheten är så utbredd och alkohol faktiskt säljs systematiskt i vårt samhälle. Alkoholen är en drog vi bekantat oss med så väl att vi inte behöver demonisera den för att folk ska förstå att den bortom vällusten också är farlig och destruktiv.

Knarket däremot förefaller att vara ett tabu-belagt område såvitt det inte omtalas i enlighet med fingret åt fan-teorin. Därför ansågs Vappu Taipales uttalande så fatalt: Att en människa i just den positionen gör det mest förbjudna, nämligen komplicerar bilden av knarket och uppträder som levande exempel på att det inte nödvändigtvis går åt helvete för att man så mycket som prövar på.

Knarket är ett så olycksbådande hot därför att så få trots allt har erfarenhet av dess olika verkningar och riskerna ter sig omöjliga att beräkna när knarkbruk automatiskt blir ett steg in i kriminalitetens olika gråzoner.

Jag tror att vi inte nog kan betona riskerna med att börja använda knark. Men jag vill också understryka riskerna med bigotteri på detta område som så många andra. Kanske skrämmer vi någon ung människa så att hon avstår från riskbeteende när vi predikar fingret åt fan-teorin. Men vi tappar i trovärdighet och auktoritet om vi inte öppet kan tala om vad som lockar hos knarket.

Vi måste vara uppriktiga om rusets lockelse för att med tyngd kunna varna för dess risker.